Då slog det mig: helgonen i rucklet på Azusa Street hade ingenting som vi inte har, en väckelse minst lika stor som den kan slå ner här. Det finns hopp för Sverige.

Hans Sundberg predikade för en vecka sen i min församling Mosaik om att hoppet om Guds Rike innebär att vi inte behöver vara rädda för döden eftersom Gud gett oss evigt liv, och att vi bör ha en ständig förväntan på att Guds Rike ska bryta fram här och nu. Vi får absolut inte drabbas av hopplöshet. Det är en kedja som fängslar många i kyrkan i Sverige, men Herren vill befria oss från den. Han vill ge oss en framtid och ett hopp.

Endast i Gud har du din ro,
min själ, ty från honom kommer mitt hopp. Endast han är min klippa och min frälsning, min borg, jag skall inte vackla. (Ps 62:6-7)

Som jag skrev i mitt förra inlägg: att rikedomen hindrar väckelse innebär inte att det är kört, vi behöver bara göra oss av med rikedomen! Gud är inte onåbar, vi behöver bara vända oss till Honom. Fortsätt be och arbeta för väckelse! Ha tålamod så att vi kan ta emot den i rätt tid. Och ha mod att delta i den när den kommer med alla prövningar och uppoffringar som väckelse innebär.

Här kan du läsa mer om hur enkelt det är för Gud att sända en väckelse likt den på Azusa Street till Sverige.

Jag har slukat i mig boken Voice in the Night av Surprise Sithole, en av ledarna för Iris Ministries i Afrika som jag skrev om häromdagen. Det är en helt makalös bok, Surprise har levt i väckelse hela sitt liv – när han blev frälst genom Guds profetiska tilltal (en hörbar röst som väckte honom mitt i natten, därav titeln på boken) kände han inte till någon stillastående, mirakellös och rikedomshungrande kristendom, så han började leva ut Apostlagärningarna istället. Det funkade för honom, han har hjälpt till att plantera hundratals församlingar och sett fantastiska Gudsgärningar.

När jag läser Surprises historia tänker jag på broder Yuns självbiografi Den himmelske mannen, vilket tillsammans med Den oemotståndliga revolutionen av Shane Claiborne var den första kristna bok jag läste. Yun tog andan ur mig precis som Surprise, båda lever i väckelse och båda har betalat oerhört höga pris för det fantastiska de fått se – stora andliga välsignelser kräver stora uppoffringar. Och båda har samma teori om varför Västvärlden saknar Kinas och Mozambiques väckelse: vårt högmod och vår rikedom.

Varför är det fullskalig väckelse i Afrika, Latinamerika och Sydostasien men inte här? Att de kristna där har större tro och att människor är mer mottagliga för Evangeliet stämmer förstås, men vad i sin tur är orsaken till det? Jo, vårt högmod och vår rikedom. Vi respekterar inte Gud och vi ersätter Honom med Mammon.

Ibland ser vi på detta som om det inte går att ändra på, som om vi är dömda till andlig torka (eller som om det vore Guds vilja och plan att ha en halvdöd kyrka i Sverige). ”I Afrika har man brist på sjukvård, så där söker man sig mycket mer till Gud för helande. Här i Sverige går vi bara till doktorn.” Men väckelse innebär mycket mer än helande, ingen läkare kan ge oss evigt liv. Den rikedom som hindrar vår väckelse består framför allt inte i läkare eller sociala skyddsnät utan i vår egoism, vårt kontrollbehov och vår ignorans av Guds vilja.

Jesus beskriver i Mark 4:1-20 hur somliga inte kan låta Ordet om Guds Rike bära frukt för att tistlar kvävet det. De tistlarna är ”världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och begär efter allt annat” (v. 19). Om vi har skatter på jorden kan inte vårt hjärta vara i Himlen (Matt 6:19). Här ser vi ännu ett exempel på hur vi måste förena karismatik och aktivism: att Jerusalemförsamlingen praktiserade egendomsgemenskap var inte en kul bonusgrej, det var inte ens bara ett verktyg för fattigdomsbekämpning – det var en källa till andlig smörjelse. I Apg 3 säger Petrus att han inte har silver och guld, men i Jesu Namn ger han den förlamade tiggaren vad han har – Andens helande kraft. Och tiggaren reser sig upp och går, fri från sjukdom såväl som tiggeri. Broder Yun skriver angående detta: Den västerländska kyrkan har massa silver och guld. Den kinesiska kyrkan reser sig upp och går.

Den 15 oktober förra året var jag på Farfarsträff. Fler än hundra Gudslängtande människor samlades på Farfars restaurang i Gävle för att i sju timmar dela vittnesbörd, äta, be och fyllas av Andens kraft. Många hade gått igenom och/eller gick igenom sjukt tuffa saker och levde på yttersta marginalen – de tillhörde underklassen helt enkelt, även om jag avskyr det ordet. Simon Ådahl som var en av dem som arrangerade mötet gick fram till mig, la händerna på mina axlar och sa ”Nu, Micael, får du ta och skriva på Hela Pingsten varför över hundra pers i en tid av tomma kyrkbänkar samlas på en restaurang för att söka Gud!” Det är ju självklart. Det är dit väckelsen tar sig. Samma sak med S:ta Clara, Street Church och Jesusmanifestationen – de som verkligen brinner för väckelse i Sverige och faktiskt gör något utanför kyrkväggarna för att det ska ske, de är inte kostymnissarna eller de med jetplanen.

Vårt kyrkliga tillstånd är inte statiskt, det kan förändras mycket snabbt, men det kräver att vi ber och arbetar för det. Vi är inte dömda till andlig torka lika litet som vi är dömda till att vara rika. Öppnar vi upp oss för Guds kärlek till den grad att vi gör oss av med vår rikedom, då har vi förberett ett altare Han vill tända eld på. Så låt oss skära bort de tistlar som hindrar Guds Rike från att växa i prakt.

Artiklar om rikedom och fattigdom: DN DN DN.

Kvinnlig könsstympning är en livsfarlig sedvänja som ger flickor men för livet

Fler än två miljoner flickor i åldrarna 4-11 år könsstympas varje år världen över. Den grymma sedvänjan har praktiserats i mer än 2 000 år. Ingreppet görs oftast helt utan bedövning och verktyget kan vara en smutsig kniv, ett gammalt rakblad, eller en glasskärva. En del flickor dör, flertalet av dem får men för livet. Unicef arbetar för att stoppa det här grova brottet mot barns rättigheter. Med öppna diskussioner och utbildning på bynivå lyckas de förändra attityder.

Könsstympning medför långsiktiga fysiska och känslomässiga komplikationer. Smärta, stress, infektioner och psykiska problem kan uppstå efter ingreppet. Dessutom blir kvinnans sexualliv ofta mycket smärtsamt och svårt.

Infibulation förorsakar de största besvären och farorna. Eftersom endast en liten öppning lämnas kan urin och menstruationsblod inte rinna ut ordentligt, vilket också kan förorsaka infektioner i underlivet. Det kan även leda till att kvinnan får svårt att kontrollera urinflödet. Könsstympning medför ofta svåra förlossningar, med dödlig risk för både modern och barnet. Vid förlossning öppnas såret för att efter förlossningen sys ihop igen. Detta innebär stora risker för infektioner.

Tillsammans med Uppsala FN-förenings ungdomssektion deltar jag i en insamlingskampanj för Unicefs arbete mot kvinnlig könsstympning. SMS:a KÄMPA FN till 72 900 så skänker du 50 kronor till insamlingen! Läs mer här.

Vi är mitt inne i ett skede när hela nationen Mozambique förvandlas i grunden av Guds kraft. Det som den kristna organisationen Iris Ministries har satt igång där är historiskt stort, ändå känner väldigt få till denna väckelse. Det som skett är att över 5000 församlingar har planterats på bara ett decennium, tusentals människor – framför allt gatubarn – ha lyfts upp ur fattigdom och Herren bekräftar sitt Evangelium med mirakler så att blinda ser, döva hör, lama går och döda uppstår. I boken Always Enough beskriver Heidi och Rolland Baker, grundarna av Iris Ministries, hur det hela började.

Paret Baker hade tidigare arbetat som missionärer  i Asien och Storbritannien, Rollands farfar hade varit missionär i Kina och berättat många inspirerande berättelser om väckelsen där för sin sonson, och Heidi skriver i boken att hon alltid haft en hunger efter att vara tillsammans med Gud och med de fattiga. 1995 åkte de till Mozambique efter att ha hört om den stora nöden där efter inbördeskriget. Med hårt arbete lyckades de bygga upp en barnhemsverksamhet. De fann barn som bodde på soptippar, övergivna av sina familjer, fysiskt plågade av sjukdomar, psykiskt plågade av saker inge borde få se som de sett under konflikten.

Iris startade ett barnhem i Chihango där 350 barn fann en väg ut ur misären, och de flesta av dessa blev frälsta när de mötte den värme och omsorg som Iris utstrålade. För Heidi och Rolland blev det dock extremt mycket att göra, behoven var enorma och resurserna knapphändiga, Heidi brände ut sig och drabbades av flera infektioner, till slut började läkarna även misstänka att hon utvecklade tuberkulos. I detta tillstånd fick hon höra talas om förnyelsen som pågick i Toronto Airport Vineyard, som beskrevs som en andlig intensivvårdsavdelning där mängder hade upplevt förnyelse i sin tjänst för Gud. Heidi beslöt sig för att hon skulle dit, kosta vad det kosta ville.

När hon kom till Toronto öppnades hennes lungor redan på första mötet och hon kunde andas normalt. Flera gånger blev hon så drabbad av Guds närvaro att hon inte kunde röra sig, hon låg bara stilla på golvet, i vördnad och förundran. ”Herren lärde mig så mycket under dessa stunder av svaghet. Hans närvaro var så stark över mig att det kändes som en filt gjord av flytande kärlek var lagd ovanpå mig. Han demonstrerade att Han är min styrka. Han är mitt hopp. Jag är endast beroende av Honom. Jag kan inte göra något utan Honom och inte något utan Kristi kropp.”

En av kvällarna där i Toronto såg Heidi en syn som förändrade hennes liv. Hon såg tusentals barn framför sig, och hon ropade ”Nej, Herre! De är för många!” Då uppenbarade sig Jesus för henne.

Jag såg Hans skinande ansikte och Hans intensiva ögon som brann av kärlek. Jag såg också Hans kropp. Den var sårad och brusten, och Hans sida var genomborrad. Han sade: ‘Se in i Mina ögon. Ge dem något att äta.’ Sedan tog han en bit av sin brustna kropp och gav till mig. Det blev bröd i mina händer, och jag började ge det till barnen. Det multiplicerade sig i mina händer. Sedan sade Herren på nytt: ‘Se in i mina ögon. Ge dem något att dricka.’ Han gav mig en bägare fylld med blod och vatten, som strömmade från Hans sida. Jag visste att det var en bägare med bitterhet och glädje. Jag drack ur den och började sedan ge till barnen att dricka. Bägaren blev inte tom.

Vid det här laget grät jag okontrollerat. Jag var helt tagen av den brännande kärlek som strålade från Hans ögon. Jag insåg vad det hade kostat Honom för att förse oss med sådan andlig och fysisk föda. Herren talade till mitt hjärta och sade: ‘Det kommer alltid finnas tillräckligt, för att Jag dog.’

Efter denna dramatiska upplevelse åkte Heidi tillbaka med ny kraft till Moxambique, övertygad om att nu skulle väckelse bryta fram – men istället utsattes Iris Ministries för de svåraste prövningarna dittills. Regeringen förbjöd all form av religiös verksamhet i Chihongo, från kristen undervisning och gospelkörövningar till bön ens på fritiden. De flesta av barnen vägrade lyda detta, vilket gjorde att de blev av med fastigheten och var tvungna att tömma den inom 48 timmar. De hade ingenstans att ta vägen. Den enda fastighet de hade kvar var en liten lägenhet i Maputo som de använde som kontor. Denna fylldes nu av hungriga barn.

Mitt i all nöd kom en kvinna från den amerikanska ambassaden. ”Jag fixade lite ris till din familj” sa hon och visade en skål mat som räckte till fyra personer. Heidi visade henne de drygt hundra barn som fanns inne i lägenheten. ”Vi har en stor familj!” Kvinnan från ambassaden utropade att hon då måste springa tillbaka och hämta mer mat, men Heidi sa åt henne att bara be för maten. ”Försök inte”, sa hon. Men hon bad en kort bön. Heidi skriver:

Jag tog fram plasttallrikarna vi brukade använda för vår gatuverksamhet, och även en liten skål med majsmjöl som jag hade. Vi började servera, och redan från början gav jag alla en full tallrik. Jag var förvirrad och överväldigad. Jag förstod knappt medan det pågick vad för underbart som skedde. Men alla våra barn åt, medarbetarna åt, min vän från ambassaden åt och även vår familj på fyra personer åt. Alla fick tillräckligt.

Sedan dess har vi aldrig sagt nej till ett föräldralöst, övergivet eller döende barn. Nu föder vi och tar hand om över tusen stycken. De äter och dricker allt de vill av Herrens godhet. På grund av att Han dog, finns det alltid tillräckligt.

Så ser det ut när mirakler förenas med fattigdomsbekämpning! Heidi kommer till Sverige i sommar på New Wines sommarläger 27 juni-1 juli.

Nej, när du ger en gåva, låt inte din vänstra hand veta vad den högra gör, så att din gåva ges i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig. (Matt 6:3-4) Vill du vara fullkomlig, gå och sälj vad du äger och ge åt de fattiga. Då skall du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig. (Matt 19:21) Sälj vad ni äger och ge gåvor. Skaffa er en börs som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv når och där ingen mal förstör. Ty där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara. (Luk 12:33-34)

Det kommer löna sig att sälja allt! Det är en god investering att ge till de fattiga. Vi får en bonus i Himlen. Jesus vet att det kan kännas svårt och moloket att göra sig av med alla sina underbara ägodelar, så Han har en liten morot åt oss i Himlen. Ett liv i enkelhet är ofta inte värre än ett liv i lyx så länge man nöjer sig med det nödvändiga, men ständiga frestelser från demonerna och vårt eget begär efter det världsliga kan få oss att känna det så. Då är det skönt att veta att om vi håller ut så kommer vi att få lön för det.

Himlen i sig är en lön som är värd allt vi äger. När vi har fokus på vilken skatt Himmelriket är blir det inte alls svårt att sälja allt.

Himmelriket är likt en skatt som är gömd i en åker. En man finner den och gömmer den, och i sin glädje går han och säljer allt vad han äger och köper den åkern. Himmelriket är också likt en köpman som söker efter vackra pärlor. Och när han har funnit en mycket dyrbar pärla, går han och säljer allt vad han äger och köper den. (Matt 13:44-46)

Dessa är kanske inte några av Jesu mest kryptiska liknelser. Budskapet är ganska klart: När man inser vilken stor och underbar skatt Himmelriket är säljer man allt man äger. Att förverkligandet av Guds Rike kostar allt vi äger gör oss ingenting – det är ett mycket billigt pris. Att göra sig av med allt är ingen uppoffring eller förlustaffär, det är ett mycket smart drag, eftersom vi kommer få lön i överflöd för det. Vi ska inte gräma oss över att Gud vill att vi ska göra oss av med allt vi äger, för när vi väl har gjort det kan vi på allvar tränga in i Himmelrikets hemligheter och njuta av all den sanna rikedom det har att erbjuda.

Förutom att allt-säljandet ger en oerhörd glädje till de fattiga vi hjälper gör vi oss själva gott också. Gud kommer inte låta vår handling bli bortglömd. Himmelriket är en skatt i sig – men Bibeln talar också om att vi kommer få en skatt i Himlen.

Vad består då denna skatt av? Det vore mycket ironiskt om det var pengar. Här har vi kämpat hela vårt jordiska liv mot rikedomen och så blir vi rika i Himlen. Nej, Himlen är en pengalös plats där orättvisor och förtryck inte längre finns.

Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo hos dem och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem. Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga. Ty det som förr var är borta. (Upp 21:3-4)

Inte heller kan jag tänka mig att skatten består av några privilegier, en VIP-biljett för de riktigt heliga helgonen så att de kan utnyttja roligheter i Himlen som är förbjudna för andra. Kanske ligger skatten i att få en välsignelse av Gud. Man jag tror också att skatten kan ligga i ens egen själ. När vi får träffa de riktigt fattiga kommer vår själ jubla i tacksamhet till Gud för att Han har hjälpt oss älska dem. De rika kristna kommer för alltid att ångra sin girighet när de får träffa dem som de varsamt ignorerade i jordelivet. Skatten ligger inte i att stoltsera med att man lyckades bättre än andra att följa Guds bud utan att glädja sig över att Gud i sin nåd verkat i en så effektivt.

Men de rika kommer att förföljas av sitt eget samvete för alltid, inte för att någon tvingar dem att lida utan för att de själva aldrig kommer släppa tanken på hur många de dödat genom sin rikedom. Jag antar att det är därför rika varnas så mycket för de olyckor som kommer drabba dem snarare än de olyckor som drabbar de fattiga (se t.ex. Jak 5:1-6). Vi kommer att ångra oss oerhört mycket om vi inte släpper taget om våra rikedomar. Ju snabbare vi gör det, desto mindre olycka kommer vi förorsaka andra och oss själva.

Den lycka vi kommer känna av att få träffa människor som vi räddat livet på, och det välbefinnande vi kommer att ha när vi tänker på alla de gånger Gud har hjälpt oss att motstå frestelser, det är en skatt värd att sträva efter och något att ha blicken fäst på när man vandrar den karga vägen i denna världens öken. Men de rika har ingen sådan skatt i himlen att vänta.

Det var aldrig Guds plan att Hans kyrka skulle bli en fan-club, där människor snackar om sitt intresse, sjunger lite sånger, fikar och sen går hem. Kyrkan ska vara Kristi kropp. Det är inte bara en mysig liten allegori utan den ultimata beskrivningen av vad vi är för något som Guds folk.

Att vara Kristi kropp innebär för det första att vi ska som kyrka leva exakt som Jesus. Den som säger sig tillhöra Honom är skyldig att leva som Han levde (1 Joh 2:6). Du kommer inte kunna hitta en enda Bibelvers som antyder att kyrkan ska göra andra saker än Jesus. Tvärtom, Han sa att vi ska göra samma gärningar och större i Joh 14:12. Som kyrka ska vi alltså predika Evangeliet, bota sjuka, uppväcka döda, driva ut demoner och dela det vi har med de fattiga, eftersom vi är Jesu kropp.

För det andra innebär det att vi är beroende av varandra. Vi har olika gåvor och kallelser i Guds Rike, och ingen är bättre än någon annan, utan liksom hjärtat är beroende av handen och handen av hjärtat för att man ska kunna skriva, så behöver vi varandra i Kristi kropp (1 Kor 12:12ff.). Vi är därmed beroende av gemenskap, kristendomen är inte en privatreligion eftersom en ensam tå eller näsa klarar sig väldigt dåligt på egen hand. Att de tidiga kristna kallade varandra för bröder och systrar berodde inte på att man ville styla med fromma titlar utan för att de faktiskt såg sig själva som en familj, pånyttfödda barn till samma Far – och detta fick konsekvenser i hur de behandlade varandra.

Ingen kan ha undgått att vi lever i en extremt individualistisk kultur och att denna påverkat kyrkan i negativ riktning. Vi har väldigt svårt att ta till oss Bibelns syn på kyrklig gemenskap. När vi kallar varandra för syskon är det ofta ironiskt, i verkligheten behandlar vi församlingsmedlemmar absolut inte som familjemedlemmar utan på sin höjd som skol- eller arbetskamrater. Om någon i församlingen har det svårt anordnar vi en liten kollekt och ber en liten bön – men aldrig att vi faktiskt skulle dela livet med den här personen. ”Man kan inte ta hela världens problem på sig”. Individualismens mantra.

Den brist på egendomsgemenskap vi ser i kyrkan i Sverige beror på en brist på kärleksgemenskap. Vi sätter vår egen ekonomiska situation högre än andras. Högre än de fattigas. Att Paulus säger att vi inte ska tänka på vårt eget bästa utan på andras (Fil 2:4) struntar vi i. Denna brist på kärlek är grundproblemet – att vi spenderar pengarna egoistiskt är symptomen. Som Shane Claiborne skriver i Den oemotståndliga revolutionen: ”I den tidiga kyrkan var man inte ett hjärta och en själ för att man sålde allt och hade allt gemensamt. Man sålde allt och hade allt gemensamt för att man var ett hjärta och en själ.”

Vi älskar därför att Gud älskar oss först, det börjar i den nåd Han har skänkt oss. Kyrkan kan omöjligen separeras från Jesu heliga Försoningsverk – tvärtom, det är där den har sin grund. Kristus visar sin oerhörda kärlek till oss genom att Han dog för oss medan vi var syndare. Och Han sa till oss att vi ska älska varandra såsom Han har älskat oss (Joh 15:12). Är vi beredda att dö för varandra i kyrkan i Sverige? Älskar vi varandra med självutgivande kärlek? I regel, nej. Där har ni anledningen till att vi inte ser någon egendomsgemenskap.

”Om någon har denna världens tillgångar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?” (1 Joh 3:17)

Kyrkan i Sverige måste hitta tillbaka till den första kärleken både till Gud och till varandra. Vi är fullständigt beroende av enhet – att vara ett hjärta – för att fungera normalt. Och Bibeln är väldigt tydlig med att den gemenskapen får ekonomiska konsekvenser. Man rycker inte på axlarna när människor som man på allvar betraktar som sina syskon lider nöd.

Varför säger jag att alla församlingar ska praktisera egendomsgemenskap? Är det inte mer strategiskt att uppmuntra vissa att göra det så att andra kan fortsätta behålla sina vansinniga ekonomiska klyftor utan att behöva känna någon press? Jo, jag lyder Jesus. Luk 12:33 riktades inte till vissa, och det finns inget Bibliskt exempel på hur man följer Luk 12:33 utan egendomsgemenskap à Jerusalem. Och jag bryr mig inte om att rika entreprenörer vill behålla sin rikedom för sig själva istället för att låta fler människor bestämma hur utveckling ska skapas, jag bryr mig om vad de fattiga vill. Jag ser egendomsgemenskap ur de fattigas perspektiv. Vi måste älska de fattiga, lida med dem, kämpa med dem, dela livet med dem. Då kommer vi inte heller kunna hålla undan våra pengar.

Hur ska vi bygga egendomsgemenskap i kyrkan i Sverige? Vi måste börja med att älska varandra. Inte med en mänsklig kärlek utan med den kärlek som Gud ger. För några decennier skedde en kyrklig revolution i och med att man startade hem/cell/bönegrupper. Plötsligt började man lära känna sina församlingsmedlemmar på djupet. Nästa steg var new monasticism-rörelsen. Plötsligt började man bo ihop med sina församlingsmedlemmar. För att vi ska se egendomsgemenskap prakriseras i svenska församlingar måste dessa utvecklas och stödjas. Att sätta igång med egendomsgemenskap i en församling där folk inte är ett hjärta och en själ är dödfött, de flesta kommer inte vilja det heller. Det måste börja i små grupper med frivilliga som församlingen välsignar och hjälper. Därifrån kan det växa.

Som jag nämnt tidigare är dock internationell egendomsgemenskap det vi framför allt måste satsa på. Syftet med egendomsgemenskap är att klyftan mellan rika och fattiga ska utraderas, så egendomsgemenskap mellan människor med ungefär lika hög inkomst är rätt lönlöst. Kyrkan har ett fantastiskt internationellt kontaktnät utan like som håller på att gå oss ur händerna allteftersom vi blir mer och mer navelskådande. Utveckla relationerna till syskonförsamlingar i fattiga länder till ekonomisk gemenskap! Det kommer innebära drastiska förändringar, vårt nuvarande system där vi är tio gånger rikare än de kommer kollapsa. Den halvkoloniala situationen där vi budgeterar nya projektorer till den svenska församlingen och skolböcker till den nigerianska kommer krossas. Genom att våra samfund praktiserar egendomsgemenskap tillsammans med församlingar planterade i mission kommer Guds Rike spridas galet mycket. För medan församlingarna i Sverige håller på att dö på sina rikedomsberg är det väckelse utomlands – men brist på pengar.

Ta bara väckelsen i Nepal – döva hör, demoner far ut, människor blir frälsta och väldigt många lever i fattigdom. I Sverige hör ingen döv, demoners existens förnekas, kyrkan krymper i rekordfart och vi är galet rika.

Den tiden är över.

Det är väldigt stor brist på undervisning om Bibelns syn på rikedom, fattigdom och egendomsgemenskap, och missuppfattningar är vanliga. Här är sex vanliga myter som jag stött på många gånger:

Allt-säljande innebär egendomslöshet 

Att sälja allt och ge pengarna till de fattiga ser vid första anblicken ut att innebära att man ger bort allt och sätter sig naken i ett gathörn och tigger. En sådan föreställning är inte svår att argumentera emot, Paulus skriver ju att syftet med att ge till de fattiga inte är att vi själva ska lida nöd utan att det ska bli lika för alla – ekonomisk utjämning (2 Kor 8:13-16). Men när man hävdar att allt-säljande innebär egendomslöshet blundar man för vad Bibeln säger att det innebär. Apg 4:32ff berättar att processen gick till som följer: man sålde allt, la pengarna i en gemensam pott och delade sedan ut åt var och en efter behov. Man fick alltså tillbaka pengar. Skillnaden var nu att medan vissa förut levt i palats och andra i ruckel, fick alla en gemensam summa som täckte deras behov. En annan myt är att allt-säljande nödvändigtvis innebär att man slutar jobba, vilket är helt fel – Bibeln uppmanar till arbete. Detta innebar dock att även efter den ursprungliga ekonomiska utjämningen genom allt-säljande fanns ekonomiska skillnader i och med inkomstskillnader. Detta åtgärdades sannolikt genom kollekt.

Endast Jerusalem praktiserade egendomsgemenskap

Detta är den vanligaste myten. Den bygger på att Nya Testamentet inte säger att någon annan församling praktiserade egendomsgemenskap, därmed drar man slutsatsen att ingen annan gjorde det. Detta knep kallas argument från tystnaden och är lika dumt som att hävda att ingen församling firade Nattvard utom Jerusalem eller Korinth enligt Nya Testamentet. Vi vet inte om en enda församling i Nya Testamentet bad Herrens bön. Det vi vet är att Jesus uppmanade Sina lärjungar att fira Nattvard, be Fader vår och sälja allt. Bevisbördan ligger på dem som hävdar att urförsamlingen, apostlarnas egen församling som alla världens församlingar utgår från, gjorde något som inte var normativt för andra församlingar när Lukas beskriver egendomsgemenskapen noga inte bara en utan två gånger. Om egendomsgemenskapen inte var tänkt att vara modell för andra församlingar har Apg ett väldigt dumt upplägg.

Vi vet att fler församlingar än Jerusalem praktiserade egendomsgemenskap såväl som Nattvard genom att titta på kyrkohistorien. Didaché som jag går igenom på Kristen underjord slår fast att kristna ska dela alla ägodelar, Justinus Martyren beskrev sin församlings egendomsgemenskap, Tertullianus likaså. Jerusalem var inte ett undantag, det var en norm. Läs mer om fornkyrkans vittnesbörd här: http://helapingsten.wordpress.com/2009/09/08/rik-del-6-kyrkofadernas-syn-pa-pengar/. Jag kommer skriva mer om egendomsgemenskapen i Fornkyrkan, hur utbredd den var och hur den såg ut, framöver.

Alla levde inte i egendomsgemenskap i Jerusalem

Jag tycker det är lite löjligt när rika kristna argumenterar för detta samtidigt som det uttryckligen står i Apg 2:44 att alla hade allt gemensamt. Men argumentet som brukar användas är att beskrivningen av hur de kristna säljer allt, lägger pengarna i en gemensam pott och delar ut åt var och en står i imperfekt i grekiskan. Detta uttrycker en ej fullbordad handling. Därmed, argumenterar vissa rika exegeter, var egendomsgemenskapen bara ett ideal som man strävade efter, en ofullständig process. En rik exeget skriver att detta innebär att det inte fanns något ”one time for all”-säljande, utan att man gjorde det då och då, när behov uppstod. Problemet är ju då som jag nämnde i början att man argumenterar mot Bibeln som säger att alla sålde allt. Man gör en obiblisk tolkning av en tempusform som lika gärna kan antyda att allt-säljandet fortsatte allteftersom nya lärjungar joinade församlingen.

Ananias och Safira kunde struntat i egendomsgemenskapen om de hade lust

En man som hette Ananias sålde tillsammans med sin hustru Safira en egendom. Med sin hustrus vetskap tog han undan något av köpesumman och bar fram en del och lade för apostlarnas fötter. Då sade Petrus: ”Ananias, varför har Satan uppfyllt ditt hjärta, så att du ljög mot den helige Ande och tog undan en del av pengarna för jorden? Var inte egendomen din så länge du hade den kvar? Och när den var såld, var inte pengarna dina? Varför har du i ditt hjärta bestämt dig för att göra något sådant? Du har ljugit, inte bara för människor utan för Gud.” (Apg 5:1-4)

Det är ett väldigt tryck bland rika kristna att egendomsgemenskap ska vara frivilligt. Det vill jag egentligen inte säga emot, för ekonomisk utjämning bygger på en kärlek till de fattiga som kommer inifrån, vi ska vara glada givare som inte delar allt med de fattiga för att vi måste utan för att vi är ett hjärta och en själ. Men det är inte samma sak som att säga att man kan behålla massa rikedom för sig själv utan att ha begått en synd. Egendomsgemenskap är lika frivilligt som det är frivilligt att vara kristen – vi ska inte tvinga någon till det, men om rika kristna struntar i det kommer ju många fattiga till skada. Men rika kristna argumenterar ofta för att det inte gör något om man håller sig utanför egendomsgemenskapen, man är lika god kristen ändå, se bara på Ananias i Apg 5. Petrus säger ”var inte egendomen din så länge du hade den, och när du hade sålt den, var inte pengarna dina?” Alltså kunde Ananias behållt det om han ville utan att det hade varit något problem, resonerar man. Hans synd bestod i att han låtsades ge allt när han inte gjorde det, men han kunde lika gärna ha behållt det.

Detta argument är utbrett och sällan ifrågasatt trots att det är en tydlig övertolkning av vad Petrus säger. Naturligtvis ”gör det något” om man av någon anledning inte vill delta i egendomsgemenskapen, de fattiga och änkorna får mindre pengar att röra sig med. Petrus uttalande innehåller inget normativt över att Ananias ägde sin egendom och sina pengar – det är ett konstaterande. Att Ananias därmed kunde struntat i att dela sin egendom med de fattiga utan problem är något rika kristna lägger in i texten. Det Petrus säger kan lika gärna vara ett klargörande av att Ananias har full moralisk skuld av att inte ge hela summan eftersom han hade tillgång till hela summan. Grundtexten säger något i stil med ”Var det inte så att när [egendomen] var kvar var den kvar hos dig, och när den sålts var den under din kontroll [grek. exousia]?” Texten säger oss inte att Petrus tyckte att allt var guld och gröna skogar om Ananias struntade i de fattiga, en sådan tolkning är istället mycket osannolik eftersom att sälja allt och ge åt de fattiga är ett bud Jesus har gett oss och något som ”alla” (Apg 4:34) gjorde.

Eftersom man hade privategendom i urkyrkan behöver vi inte leva i egendomsgemenskap

Jag blev väldigt paff när jag såg en rik exeget använda en av de mest kända verserna som beskriver egendomsgemenskapen i Jerusalem som argument mot att vi ska leva i egendomsgemenskap: ”Att man inte kallade det man ägde för sitt tyder på att man fortsatte äga privat egendom.” Det är en väldigt underlig och motsägelsefull mening. När man inte kallar sin egendom för ”sin” har man den inte privat utan gemensam. Man ägde saker, juridiskt var den vad vi idag kallar privat (i motsats till kommunistisk), men man höll inte något för sig själv utan delade allt gemensamt. Vi är väldigt fokuserade på juridiken medan apostlarna fokuserade på om klyftan mellan rik och fattig utjämnades, oavsett vem som ägde grejerna på pappret. Det blir absurt när vi pekar på att de urkristna inte kallade det de ägde för sitt för att rättfärdiga att vi kallar saker för vårt och håller dem tillbaka från de fattiga för att ”egendomsgemenskap ska vara frivillig”. Om fattiga ska dö enligt vår fria vilja har Gud inget problem med det, med andra ord.

Egendomsgemenskap innebär att man ska bo i kollektiv

Flera gånger har jag hört hur kristna pekat på hur kristna ägde hus och använt det antingen som argument för att egendomsgemenskapen i Jerusalem inte var så överlåten (genom att peka på Markus hus i Apg 12) eller för att andra församlingar inte praktiserade egendomsgemenskap (genom att peka på Filippus hus i Apg 21). Jag blir alltid lika konfunderad. Det var över 3000 pers som levde i egendomsgemenskap i Jerusalem. Skulle de bo i samma hus för att ha fullständig egendomsgemenskap? Måste de sova i samma säng också? Nog har egendomsgemenskap och kollektivliv ofta gått hand i hand, men det är inte samma sak. Vad jag efterlyser är först och främst inte ekonomisk utjämning mellan svenska studenter, jag vill se global egendomsgemenskap mellan församlingar som befinner sig på olika kontinenter. På 0-talet bodde rika och fattiga i samma stad, idag bor de fattigaste långt borta. Kollektivliv är bra för gemenskapens skull och håller ofta nere kostnader, men egendomsgemenskap är större än så.

Men hur ser då egendomsgemenskap ut rent praktiskt? Ska verkligen alla församlingar i Sverige äga saker gemensamt, eller bara vissa? Mer om det i nästa bloggpost.

Dagen är imponerad av att pastor Stefan Swärd, en man som inspirerar mig väldigt mycket, kommer delta i morgondagens blockad mot den vidriga tvångsutvisning av irakier, hårt kritiserad av bl.a. FN och Amnesty. Förhoppningsvis kan detta leda till att fler evangelikala och karismatiska kristna blir aktivister och kämpar mot den vansinniga asylpolitiken i Sverige. Samling imorgon kl 17 (hinner man inte tills dess kan man komma 19) på Märsta pendelstation för gemensam promenad till förvaret. Man kan förstås dyka upp på förvaret när som helst under kvällen. Mer detaljer finner ni här, och på amen.se kommer man kunna följa vad som händer under kvällen via livesändningar.

Skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ, och ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över alla. Ingen av dem led någon nöd. Alla som hade jord eller hus sålde vad de ägde och bar fram vad de hade fått för den sålda egendomen och lade ner betalningen för apostlarnas fötter. Och man delade ut åt var och en efter vad han behövde. (Apg 4:32-35)

Det finns en miljard människor som lever i extrem fattigdom. De flesta av dem lider av kronisk hunger. De flesta av dem har inte tillgång till rent vatten. De lever i en hemsk tillvaro fylld av lidande och död. Och inte få av dem är kristna.

Om hela kyrkan levde i egendomsgemenskap skulle vi i ett slag utjämna klyftan mellan rik och fattig inom den, och få mycket pengar över att ge till övriga fattiga. Egendomsgemenskapens mål är som det står i Apg 4:34 att ingen ska lida nöd. Inte en enda. För de som förut var rika innebär det inte en så stor förändring, men för de fattiga är det livsavgörande. Det innebär en efterlängtad förhöjning i livskvalitet, och det leder till stora lovpris till Gud.

De fattiga har alltså ett stort intresse av egendomsgemenskap. Anta att jag som rik går till en riktigt fattig person och frågar om hon vill leva i egendomsgemenskap med mig. Är det troligt att hon säger ”Ledsen, egendomsgemenskap är ett frivilligt kall, en nådegåva som bara vissa får, och jag har inte fått den gåvan”? Endast rika som inte vill dela med sig argumenterar för att man kan slippa undan egendomsgemenskap utan att det ligger något omoraliskt i det. De fattiga vet att det är omoraliskt oavsett vilka argument de kommer med, för de får sämre livsvillkor ju färre rika som delar med sig.

”Egendomsgemenskap gäller vissa kristna, inte alla” är ett påstående som gynnar de rika och skadar de fattiga. Det är ett påstående som grundar sig i att man ser egendomsgemenskapen ur den rikes perspektiv – som en jobbig börda – istället för ur den fattiges perspektiv – som en fantastisk livboj. De fattiga vill leva i egendomsgemenskap med de rika inte för att de känner sig kallade utan för att de får ett bättre liv då. Rika som älskar de fattiga vill leva i egendomsgemenskap inte för att de känner sig kallade utan för att de vill förbättra de fattigas livsvillkor. Det är bara rika som inte vill leva i egendomsgemenskap som argumenterar för att det bara gäller dem som känner sig kallade – för att de därmed kan slippa undan utan att få dåligt samvete. De ser inte egendomsgemenskapen ur de fattigas perspektiv utan bryr sig bara om hur de kan behålla sina saker för sig själva.

Alla texter jag läst som argumenterar för att egendomsgemenskap bara gäller vissa kristna, inte alla, ser alltså på egendomsgemenskap ur den rikes perspektiv. Man säger att det är till för dem som upplever ett kall, för dem som har pengarna i vägen för sin Gudsrelation (det jag kallar inställningsteologi), att det är ett profetiskt tecken. Och medan den rikes perspektiv har viss sanning i sig så blundar det för att egendomsgemenskap framför allt innebär att de fattiga slipper vara fattiga. Ingen lider nöd när det är egendomsgemenskap.

Jesus sa aldrig ”Sälj allt du äger” utan att lägga till ”och ge till de fattiga”. Syftet var inte bara att få bort pengarna som ett störande moment i ens Gudsrelation utan att lindra nöd och rädda liv, något alla kristna är kallade till. Därför var det ett bud Jesus inte bara riktade till en random rik man i Luk 18 utan även till sina lärjungar i Luk 12:33. Var det bara vissa lärjungar som Han sa det till? Nej, för alla kristna i apostlarnas egen församling gjorde detta i Apg 2 och 4. Eftersom detta vid den tidpunkten var den enda församling som fanns innebär det att alla kristna som existerade i kyrkans födelse levde i egendomsgemenskap. Det blir absurt att tala om Jerusalems egendomsgemenskap som ”ett undantag”. Urförsamlingen var inte en abnorm avart.

”Sälj allt du äger och ge pengarna åt de fattiga” är alltså ett bud som Jesus riktar till alla sina lärjungar och alla Hans lärjungar följer det. Ändå har jag hört kristna säga att budet om att sälja allt ”förstås” inte gäller alla kristna och jämför med de få gånger när Jesus så saker som inte ses som generella regler, tex när Han uppmanade en man att inte besöka sin fars begravning. Men det finns inget som kopplar ihop de två buden, medan Jesus inte förbjöd alla sina lärjungar att gå på begravningar uppmanade Han alla att sälja allt, vilket de också gjorde. Precis som med Nattvarden eller budet att bota sjuka ser vi att Jesus uppmanar sina lärjungar till något som alla sedan följer. Och konsekvensen blir att ingen av dem led någon nöd. Hur kan man motsätta sig det?

Nu när min vision om kyrkans återvändande till Apostlagärningarna är klarlagd, är det dags för oss att omsätta detta i praktiken. Vi har inte råd med ännu fler år av konstig kyrka som inte ser ut som urkyrkan, vi måste ta tag i oss själva och be och arbeta för att vi ska få se det vi läser om i Skriften framför våra ögon. Visst finns det mycket motstånd, jag har mött flera kristna som har argumenterat för att Apostlagärningarna idag är en omöjlig utopi och bett mig ”komma ner på jorden”, och det visar på vilket bedrövligt läge vi befinner oss i. Om det ses som omöjligt för kyrkan att vara Biblisk – vad har den då för framtid?

Men flera har också visat stöd för min vision, och det är ovärdeligt. Nå, det är alltså främst tre spår som vi behöver satsa på i församlingarna för att Apostlagärningarna ska bli verklighet idag:

1. Effektiv evangelisation och församlingstillväxt.
2. Sund, brinnande karismatik.
3. Radikal altruism som uttrycks i fiendekärlek och ekonomisk utjämning.

Jag har den senaste månaden skrivit mycket om karismatiken och planerar nu att skriva mer om ekonomisk utjämning. Men ett avslutande ord om varför jag skriver ”så mycket” om under. Under är Gudsgärningar (Ps 77:12), det är saker Gud gör, när Han bestämmer sig för att tala till oss eller gripa in i Gudstjänslivet på något sätt har vi ofrånkomligen med det mirakulösa att göra, vare sig vi vill det eller inte. Om vi blockerar oss för Andens verk får vi en kyrka som bygger på människogärningar men inte Gudsgärningar. Och en sådan kyrka kommer få stora problem, för människor är syndare. Vi behöver Gud, som Birro skriver. Det blir bara fånigt när vi bygger kyrka utan att Gudsgärningar finns med. Jag har skrivit mycket mer om detta här. Se också gärna denna predikan om en sund, brinnande karismatik som jag höll i Norrköpings Baptistkyrka för ett halvår sedan:

Vi måste återvända till urkyrkan därför den inte var något konstigt undantag eller en tillfällig kuliss, den är modellen för hur kyrkan ska se ut. På bloggen Kristen underjord ska jag hjälpa mina kompisar Elof och Kristoffer att damma av den urkristna skriften Didaché – de tolv apostlarnas träning, genom att utlägga den nyöversättning de gjort av den boken. Didaché visar att generationen efter apostlarna inte sa ”Ja, eftersom Apostlagärningarna var ett abnormt undantag och Jesus inte menade det Han sa tar vi väl och formar kyrkan på ett annat, obibliskt sätt då”. Nej, de för Bibelns undervisning vidare – och oj, vad radikalt det är. Didaché uppmanar till egendomsgemenskap, fiendekärlek, sund brinnande karismatik och ett heligt liv – precis som Bibeln. Mina utläggningar av texten kommer alltså publiceras på Kristen Underjord (och även på didache.se) – men jag låter er få se första delen även här:

Didaché – kapitel 1

¹Det finns två vägar: livets väg och dödens väg, och du ska veta att skillnaden mellan de båda vägarna är stor.

Jag har länge fått lära mig att inget är svart eller vitt, allt har nyanser, det finns inget rätt eller fel etc. Det är rappakalja. Det finns två vägar som skiljer sig från varandra, den ena leder till liv, den andra till död, och skillnaden mellan liv och död är ju som bekant som skillnaden mellan svart och vitt – de är motsatser. Vi som är syndare klarar inte av att gå på livets väg i egen kraft, och våra liv präglas av både svart och vitt, gott och ont. Men det är inte samma sak som att säga att det svartvita inte existerar. Vi ska välja livet, ljuset, gudomligheten. Och detta innebär inte bara ett visst sätt att tänka, nej, Didaché betonar att livets väg tar man sig fram på genom handling, genom att leva.
²Detta är livets väg.  För det första; du ska älska Gud som skapat dig och för det andra; du ska älska din nästa som dig själv. Dessutom: allt du inte vill att någon ska göra mot dig, det ska du inte heller göra mot någon annan.

Didaché håller fast vid Jesu undervisning om att kärleken till Gud och till människor är det främsta budet (Matt 22:37-39), och man ställer det i direkt relation till den s.k. gyllene regeln (Matt 7:12) – här i sin negativa form, vilken är känd från Tobits bok. Kärleken är grundbulten i det kristna livet och basen för all etik, som Paulus skriver: ”Dessa bud: Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte mörda, Du skall inte stjäla, Du skall inte ha begär, och alla andra bud sammanfattas i detta ord: Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken gör inte något ont mot sin nästa. Alltså är kärleken lagens uppfyllelse.” (Rom 13:9-10).

Och kärlekens konsekvens är utsläckandet av egoism. Egoism är ju som bekant att vilja bli behandlad bättre än andra, något som blir omöjligt om man följer den gyllene regeln. Allt som jag vill få ska jag ge, allt jag vill undvika ska jag beskydda andra från, allt jag mår bra av ska jag be och arbeta att andra får. Såhär ska vi leva, syskon.
³Din träning i detta blir*: Att välsigna dem som förbannar dig, be för dina fiender, och fasta för dem som förföljer dig. För vad är det för speciellt med dig om du älskar dem som älskar dig? Gör inte alla andra* likadant? Men om du älskar dem som hatar dig, så kommer du inte att ha någon fiende.

Förr i världen kallades Didaché för de tolv apostlarnas lära, men grundtextens ord handlar snarare om den träning man använder för att lära sig t.ex. ett hantverk. Livets väg är praktisk och bygger på handling snarare än teoretiskt tänkande. Den kärlek och antiegoism som slogs fast i vers 2 innebär förstås fiendekärlek. Vi ska i enlighet med vad Jesus uppmanade oss till inte bara älska och välsigna våra vänner utan förföljarna, terroristerna, skurkarna och soldaterna. Vi ska inte hata dem tillbaka, utan det vi vill att de inte ska göra mot oss ska vi inte göra mot dem.
⁴Håll dig borta från köttets och kroppens begär.* Om någon slår dig på höger kind, så vänd också den andra mot denne, då kommer du att vara hel*. Om någon tvingar dig att gå en mil, gå då med två mil med denne. Om någon tar din skjorta, ge också din jacka*. Om någon stjäl från dig, be inte om att få det tillbaka, det är inte ens ett alternativ för dig! 

Jesuscitaten fortsätter flöda, stora delar av kapitel 1 är ju som ni märker citat från Bergspredikan, och det jag älskar är att dessa urkristna helgon inte säger ”ja, ni förstår väl kära läsare att Jesu radikala bud inte gäller oss. Nä, Han levde ju för länge sen i en annan tid. Det är klart att Han inte menade att vi ska vända andra kinden till eller inte kräva tillbaka det folk snor från oss, det begriper ju varenda kotte, höhö”. Författarna av Didaché insåg att Frälsaren menade det Han sa, det här är sättet vi ska leva för att få liv. Vi ska vara dåraktiga altruister. Att slå tillbaka eller kräva stöldgods är inte alternativ. Nå, naturligtvis innebär detta inte att vi inte ska kämpa mot våld och orättvisor som det ofta feltolkats som, tvärtom. Men vi ska kväva hatet med kärlek och mörkret med ljus.

⁵Ge till alla som ber dig, och be inte om att få det tillbaka, för Fadern vill att vi delar på hans välsignelser! Lycklig* är den som ger på det här sättet och följer denna regel, för den är fri från skuld. Men olycka* över den som tar emot något utan att behöva det.

Den kärlek som livets väg tog avstamp i har via Bergspredikan nu gått över till ekonomi, vilket är anledningen till rubriken ovan – jag tycker att det är intressant att Didaché omedelbart går över till fiendekärlek och hur vi ser till pengar. Det är den sortens etik som är prioriterad, inte typ sexualetiken. Nå, den som ger åt alla utan att vilja ha tillbaka blir lycklig. Västvärldens kapitalistiska världsbild tror att det är den som får som blir lycklig. Men det är fel! Om man får/tar emot utan att ha behov av det drabbas man av olycka. Endast de som är fattiga har rätt att ta emot. Om de rika får något ska de ge vidare. Endast så uppstår ekonomisk utjämning. Urkyrkan fattade det.

Alltså om någon tar emot därför att den är i nöd så är han eller hon fri från skuld; men om någon tar emot och den inte är i nöd ska denne tvingas svara på varför och för vilket syfte han eller hon tog emot. Döms personen skyldig så ska han eller hon inte slippa undan förrän han eller hon har betalat tillbaka till sista öret.⁶Om detta har det också sagts: ”Låt dina gåvor svettas i dina händer tills du vet vem du ska ge dem till.”

Den som tar emot pengar och inte är i nöd är skyldig och ska ge tillbaka. Fattar ni vad det här innebär? Seriöst. Urkyrkan firade inte jul, i varje fall inte på vårt sätt. Det är omöjligt att ge gåvor till en rik. Vad ska den rike med gåvor till när det dör 16 000 barn av hunger varje dag? Det är de fattiga som ska ha gåvor. De ska ha pengar. Inte de rika.

Om vi bara tänker ”det här var ju en intressant text” och inte praktiserar detta begår vi det misstag som författarna av Didaché försökte bota. Bibelns radikala bud ska tränas in. Det är inte lätt för en syndare att leva heligt men det är det vi är kallade till.

______________________________

1:3 – Träning. Det ord som används här handlar mer om träning som i ett hantverk, men kan också översättas med lära.
1:3 – Alla andra. ordgr. Hedningarna. Icke judar eller icke kristna.
1:4 – Begär är inte det samma som behov. Behov handlar om det goda man behöver, begär om att få mer än detta.
1:4 – Hel. Eller: Perfekt/nå ditt mål/full vuxen.
1:4 – Jacka. Ordgr. Mantel.
1:5 – Lycka/Olycka. Eller: Salig/Ve.

Citat eller liknande kopplingar till/ur bibeln/GTs apokryf:
1:1 – 3 Mos 30.39. Två vägar: Ps 1:1, Ords 12:28, Jer 21:8, Matt 7:13.
1:2 – Matt 22:37-39, 3 Mos 6:5, 5 Mos 19:18. Matt 7:12, Tob 4:15
1:3 – Luk, 6:27-28, Matt 5:44-47, Mark 9:29.
1:4 – Matt 5:39, 5:48, 5:40-41, 19:21, Luk 6:30Tit 2:12, 1 Pet 2:11, Gal 5:19.
1:5 – Luk 6:30, Matt 5:42, Matt 5:26, Luk 12:59, Apg 20:35, Jak 2:16, Ords 3:27, Syr 4:1 ff, Tob 4:7, Matt 15:25, Luk 12:58
1:6 – Syr 12:1,7, Matt 6:2 ff

The experience of some Christians leads themto conclude the Christianity of Acts is not normal Christian experience. Okay, let’s concede that the book of  Acts represent abnormal Christianity. In the same way, we could also say that the apostle Paul’s passionate devotion to Jesus Christ was abnormal. How many people have you met who could truthfully say with the apostle Paul, ”I do all things for the sake of the Gospel (1 Cor 9:23, NASB)? Or ”For me, to live is Christ” (Phil 1:21)? I’ve found this kind of passion to be abnormal in the church today. But wouldn’t we be better off to choose the abnormal in this case?

Jack Deere

[...] There’s a danger we need to consider. If we say that the book of Acts represents an abnormal state of Christianity, we may be unwittingly guilty of judging Scripture. When we say it is abnormal, we are comparing the experience of the New Testament church in the book of Acts to something else which we regard as normal. Is this ”something else” another scriptural history of the New Testament church? No, the book of Acts is te only inspired, inerrant account we have of the church’s history. None of the histories of the church written since Acts have the same divine authority or truth. Because its ultimate Author is God, the book of Acts is a perfect witness to the kind of life the early church experienced. It is also a witness meant to teach us about life in God.

[...] I never saw a miracle, never heard God’s voice outside the Bible, until the Christianity of Acts became a serious model for me. Since that turning point, I have experienced many of the same things reported in Apostolic times. I know credible witnesses who have experienced more than I have. I believe Acts does represent normal Christianity. Anything less really is less.

Det finns en grundtanke för det kristna livet, och för hela Guds folk, som går rakt igenom hela Bibelns undervisning. Det är den som Petrus sammanfattande ger oss i sitt första brev: ”Lev ett alltigenom heligt liv, liksom han som har kallat er är helig. Det står ju skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig.”

Helig – vad betyder det? Jo, det kan enkelt översättas med avskild. Avskild från orenhet, synd och ondska. Gud är alltigenom helig och han har utvalt ett folk till att vara heliga. Avskilda – från vad då? Jo, från den här världens sätt att leva, tänka, handla och prioritera. Jesus själv säger: ”Med er är det annorlunda…” Fritt tolkat och utlagt: Ni vet hur världen agerar och tänker, men med er ska det vara på ett annat sätt.

Men oj vad vi ogillar detta ord: Annorlunda. Fy vad jobbigt det är. Vem vill vara annorlunda? Vi vill ju alla helst vara normala, vanliga. Ingen av oss vill väl sticka ut och skilja oss från mängden? Eller? För när det gäller frågan om Guds rike kontra denna världen, så måste jag ställa frågan: Vem vill inte vara annorlunda? För annorlunda i det här avseendet är något fantastiskt bra. Det innebär att vi inte tillhör den här världen, som kommer gå under med sina lockelser och begär. Istället tillhör vi Guds rike, som är ett rike av glädje, frid och rättfärdighet i den helige Ande. Ett rike som alltid kommer att bestå. Ett rike som vi av nåd har blivit medborgare i och ett rike som vi behöver börja våga ta på allvar och leva i.

Paulus skriver i ett av sina brev: ”Ni är alla ljusets barn och dagens barn. Vi hör inte natten eller mörkret till. Låt oss därför inte sova som de andra människorna, utan hålla oss vakna och vara nyktra.”

Som kristna lever vi i mörkrets värld, men tillhör ljusets rike. Mitt i den brytningen och brottningen finns vi. Men det är ljuset som skall styra vårt liv i den här världen. Vi är ”dagens barn”. Det är inte vilken dag som helst, utan Dagen när Herren kommer. Det är den dag som GT:s profeter gång på gång utlovade och som i NT ständigt återkommer som drivkraft till ett rättfärdigt, heligt liv i den här världen. Det är med vidöppna fönster mot den dagen som vi firar Herrens Heliga Nattvard och säger: ”Din död förkunnar vi herre, din uppståndelse bekänner vi, till dess du kommer åter i härlighet”.

Att leva som ”dagens barn” betyder att vi så långt som möjligt, redan nu, lever som på den dagen. Att vi i våra personliga liv och i kyrkans gemenskap och tjänst i världen så tydligt som möjligt gestaltar det hopp vi talar om, så att människor kan se det och omvända sig till Kristus. Det är detta som är betydelsen av att leva profetiskt. Att leva föregripande. Att leva som ett tecken på vad som skall komma även när allt runt omkring oss talar emot det.

Kolla bara in klippet ovan. Samuel Lundström är en vän som inspirerar mig väldigt mycket i sin iver att se människor frälsta, helade och upprättade. Han är en av ledarna för Pannkakskyrkan som evangeliserar på gator och torg med grillade pannkakor och massvis med kärlek – och han vet vikten av evangelisation. I klippet ovan berättar han om hur han åkte med Mission SOS till Harar 2006 och fick se blinda se, döva höra och massvis med människor ta emot Jesus.

Är hans slutsats att Etiopien ligger så långt bort att vi inte kan förvänta oss samma väckelsevåg här? Nej! Kyrkan i Sverige får inte lägga ribban lägre än Apostlagärningarna, vi kan se döva höra, döda uppstå och mängder bli frälsta om vi bara vill och ber om det. Det är inte en orealistisk vision därför att inget är orealistiskt eller omöjligt för Gud (Luk 1:37). Han vill att vi ska vara Kristi kropp – och det innebär att vi lever som Kristus gjorde (1 Joh 2:6). Kyrkan i Sverige har i mångt och mycket blivit Kristi pratbubbla – vi citerar Honom men vi gör inte det Han gjorde. En stor anledning till att vi inte ser samma resultat som Mission SOS ser på sina Signs and Wonders Festivals är att vi inte arrangerar Signs and Wonders festivals. Vi ser inte människor frälsta därför att vi inte predikar offentligt.

Lasse Svensson har valts till kyrkoledare av kyrkostyrelsen i Gemensam Framtid. Jag önskar honom och de andra ledarna för GF Guds rika välsignelser, och jag hoppas att de och andra kyrkoledare läser det jag skriver här. Vi kan inte larva oss längre. Vi måste se Apostlagärningarna i Sverige. Kyrkan dör ju.

Jag tar och återpublicerar en predikan jag höll i somras om hur en väckelse à Apostlagärningarna ser ut:

Den första kyrkan kännetecknades av att många blev frälsta, stora under skedde och de kristna älskade alla, inklusive sina fiender, och delade allt gemensamt så att ingen led någon nöd. När kyrkan inte ser ut såhär innebär det att den sover och måste väckas. Detta klipp sammanfattar vad jag försökt förmedla på Hela Pingsten i snart ett år, det är en sådan här väckelse kyrkan i Sverige behöver, en väckelse fylld av liv, kraft och kärlek:

Stora delar av kyrkan i Sverige sover. Detta blir uppenbart när man jämför den med hur kyrkan såg ut i början, vilket finns nedtecknat i Bibelboken Apostlagärningarna. Där läser vi om hur urkyrkan kännetecknades av:

1. Liv: Kyrkan var levande och glädjefylld och mängder med människor kom till tro på Jesus och fick evigt liv.
2. Kraft. Gud gjorde många tecken och under som bekräftade att budskapet om evigt liv i Jesus var sant.
3. Kärlek. Kristna älskade varandra och alla andra som sig själva och delade allt så att ingen led någon nöd.

När kyrkan inte ser ut så här innebär det att den sover och måste väckas. Det är det väckelse innebär, att kyrkan återgår till sitt normaltillstånd. När Guds väckarklocka ringer, då sprider kristna Evangeliet som galningar var de än är, då uppväcker de döda och driver ut demoner, och då står de inte ut med att äga rikedom utan delar allt med de fattiga.

Detta ser vi i Apostlagärningarna. I kapitel 1 står det:

1 I min förra skrift, käre Teofilus, skrev jag om allt som Jesus gjorde och lärde, 2 fram till den dag då han blev upptagen till himlen, sedan han genom den helige Ande hade gett sina befallningar åt apostlarna som han hade utvalt. 3 Han visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar lät sig ses av dem och talade med dem om Guds rike. 4 Vid en måltid tillsammans med apostlarna befallde han dem: ”Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har utlovat, det som ni har hört av mig. 5 Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande.”

Apostlagärningarna är en fortsättning på Lukasevangeliet som också är en skrift till Teofilus (som vi inte har någon aning om vem han var). Lukas handlade om två saker: vad Jesus gjorde och lärde. Apostlagärningarna handlar om vad apostlarna, de som Jesus hade utvalt för att sprida Evangeliet, gjorde och lärde. Jesus gav dem bevis på att Gud hade gjort ett under med Honom och låtit Honom uppstå från de döda, och så undervisade Han dem om Guds Rike. Den undervisningen är väldigt viktig för att kunna gå ut och sprida väckelse. Men inte tillräcklig, man behöver också bli döpt, genomdränkt, i den Helige Ande. Jesus sänder inte ut apostlarna direkt utan ber dem vänta på den Helige Andes utgjutande. Och det sker i kapitel 2:

1 När pingstdagen hade kommit var de alla samlade. 2 Då kom plötsligt från himlen ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. 3 Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. 4 Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.

Efter detta samlas massvis med människor och undrar hur dessa olärda män och kvinnor kan tala ”om Guds väldiga gärningar” på alltifrån arabiska till latin, och Petrus börjar predika och säger att den Helige Ande har blivit utgjuten och uppmanar folkmassan att vända om från sina onda gärningar och tro på Jesus som blev korsfäst men som Gud har uppväckt från de döda. Budskapet ”högg till i hjärtat på dem” (v. 37) och 3000 kom till tro. Kraften från den Helige Ande ledde till omvändelse och frälsning.

1906 startade en väckelse på Azusa Street i Los Angeles. Tusentals blev döpta i den Helige Ande och började tala nya språk, och det blev starten på i stort sett hela den karismatiska rörelsen. Väldigt många rapporterade från Azusa Street att språken de talade var existerande språk som franska, hindi eller norska. Vi har hört nu på lägret hur Hans Sundberg fick bevittna en kvinna tala farsi på Herrens ingivelse och hur Håkan Gabrielsson sjöng ett budskap på det indiska språket ho. Jag har flera vänner i något som heter Stockholms bönehus, och de har berättat om hur en kille på ett möte hösten 2010 snackade lite i tungor, varav en finsk kvinna spärrade upp ögonen och sa att det var ett budskap på klockren finska. Samma undergörande kraft som drog igång väckelserna i Apostlagärningarna och på Azusa Street finns tillgänglig för oss, om vi tror på budskapet om Guds Rike och låter oss uppfyllas av den Helige Ande.

När Anden kommer sker inte bara under utan också ekonomisk utjämning:

42 De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. 43 Och fruktan kom över alla, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. 44 Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. 45 De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde. 46 Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. 47 De prisade Gud och var omtyckta av allt folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.

De första kristna höll fast vid apostlarnas lära och ingen annan lära, och de deltog troget i gemenskap, nattvard och bön. Många under skedde, de möttes varje dag och hade jublande, innerlig glädje. Och de sålde sina ägodelar, lade pengarna i en gemensam pott och dleade ut åt var och en. Det fanns inte rik och fattig, de hade allt gemensamt. Kapitel 4 säger samma sak:

32 Skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ, och ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt. 33 Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över alla. 34 Ingen av dem led någon nöd. Alla som hade jord eller hus sålde vad de ägde och bar fram vad de hade fått för den sålda egendomen 35 och lade ner betalningen för apostlarnas fötter. Och man delade ut åt var och en efter vad han behövde.

Jesus Army

De var ett hjärta och en själ, och den enheten gjorde att ingen led någon nöd, de delade alla ägodelar. Det räcker inte med att bara dela på alla pengar, man måste sälja sina ägodelar så att några inte bor i ruckel medan andra bor i palats. Idag är en miljard människor extremt fattiga, 16 000 barn dör varje dag på grund av hunger. Vi måste ge dem allt vi kan, inte allt vi vill. 1 Johannesbrevet 3:17 säger: ”Om någon har denna världens tillgångar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?” Hur kan Guds kärlek förbli i en sådan person? De första kristna hade väckelse för de sålde allt och gav till de fattiga. Påsken 2010 besökte jag en kyrka som heter Jesus Army i Storbritannien, där bor man i kommuniteter och delar allt gemensamt.  När 16 000 barn dör varje dag av hunger måste vi leva som apostlarna gjorde.

När vi delar allt med de fattiga kommer fler också komma till tro, för Jesus sade att människor kommer prisa Fadern när de ser våra goda gärningar (Matt 5). En annan sak som Bibeln gång på gång betonar är oerhört viktigt för att prisa Evangeliet är att låta Gud göra mirakler. För Gud bekräftar sitt Ord med tecken och under. I Apostlagärningarna 3 blir en lam man botad när Petrus säger: ”I Jesu Kristi nasareens Namn, stig upp och gå!” Sedan händer följande:

11 Då mannen höll sig till Petrus och Johannes, skyndade allt folket fram till dem i den pelarhall som kallas Salomos pelarhall. De var utom sig av häpnad. 12 När Petrus såg det sade han till folket: ”Israeliter, varför är ni förvånade över det här, och varför stirrar ni på oss, som om vi av egen kraft eller fromhet hade gjort att han kan gå? 13 Nej, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, som ni utlämnade och förnekade inför Pilatus, när denne hade beslutat att frige honom. 14 Ni förnekade den Helige och Rättfärdige och begärde att få en mördare frigiven. 15 Livets furste dödade ni, men honom har Gud uppväckt från de döda. Det är vi vittnen till. 16 Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt denne man, som ni ser och känner. Tron som det namnet skänker har gett honom full hälsa så som ni alla ser.”

Petrus anknyter väldigt tydligt till den lame mannens helande när han predikar Evangeliet, han betonar att de inte gjorde något utan att Jesus har botat honom och att de är vittnen till att Jesus har uppstått från de döda. Budskapet bekräftas av undret, och flera av dem som såg det hela kom till tro (4:4).

De flesta gånger Evangeliet predikas i Apostlagärningarna sker det i anknytning till tecken och under. För att människor ska förstå att Evangeliet inte är som vilket budskap som helst utan ett budskap från Gud griper Han in och gör under för att bekräfta det. Hebr 2:3-4 säger: ”Den [frälsningen] förkunnades först av Herren och bekräftades för oss av dem som hade hört honom. Gud gav också sitt vittnesbörd genom tecken och under och många slags kraftgärningar och genom att dela ut den helige Andes gåvor efter sin vilja.” Mirakler är alltså Guds vittnesbörd. I Mark 16:20 står det om när Jesus sände ut apostlarna: ” Och de gick ut och predikade överallt, och Herren verkade tillsammans med dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det.” Apg 14:3 lyder: ”Paulus och Barnabas stannade där en lång tid och talade frimodigt i Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta tecken och under ske genom deras händer.” Ordet bekräftas av tecken och under.

Apostlarna visste att Evangeliet sprid bäst i kraften av tecken och under och därför bad de i Apg 4:

29 ”Och nu, Herre, se hur de hotar oss, och hjälp dina tjänare att frimodigt predika ditt ord, 30 genom att du räcker ut din hand för att bota och låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.” 31 När de hade slutat att be, skakades platsen där de var samlade, och de uppfylldes alla av den helige Ande och predikade frimodigt Guds ord.

John Wimber

John Wimber, en av 1900-talets viktigaste och mest inflytelserika andliga ledare i Västvärlden, kallade detta för ”Power Evangelism”, när Evangeliet sprids i Andens kraft. Wimber grundade Vineyardrörelsen, och en händelse som Gary Best, ledare för Vineyard i Canada, var med om kan illustrera hur power evangelism fungerar idag. Han skriver i sin bok Naturally Supernatural om hur en flicka en gång på ett möte såg en syn av en mans vänstra hand där två knogar var krossade. En man i lokalen hade en sådan skada så de bad att Gud skulle bota honom. Han var ateist och tyckte situationen var löjlig, men så plötsligt kände han som om elektricitet gick igenom hans kropp och ner i hans hand, och när strömvågen nådde knogarna omformades de framför hans ögon och återställdes helt. Mannen svor högt och fattade ingenting. Då kom tjejen som hade sett hans hand i en syn och började profetera och säga saker om hans liv som knappt någon utom han själv visste, bland annat hur han hade blivit sexuellt utnyttjad som sexåring. Han blev vit som ett lakan. Han gav sitt liv till Jesus den kvällen.

Ytterligare en sak som kännetecknar väckelse är förföljelse och lidande. I Apostlagärningarna 5 ser översteprästen till att alla apostlar grips och sätts i fängelse, men en då kommer en ängel hjälper dem fly. Översteprästen tänker att det inte ska stoppa honom utan tar och fängslar dem igen. Sedan händer följande:

27 När de nu fördes bort, ställdes de inför Stora rådet, och översteprästen förhörde dem 28 och sade: ”Förbjöd vi er inte strängt att undervisa i det namnet? Och nu har ni fyllt Jerusalem med er lära och vill att den mannens blod skall komma över oss.” 29 Då svarade Petrus och apostlarna: ”Man måste lyda Gud mer än människor. 30 Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som ni hängde upp på trä och dödade. 31 Honom har Gud med sin högra hand upphöjt som hövding och frälsare, för att ge omvändelse och syndernas förlåtelse åt Israel. 32 Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande, som Gud har gett åt dem som lyder honom.”

Apostlarna råkade ut för stora svårigheter när de predikade Evangeliet, för djävulen attackerar dem som hotar hans ondska, men de var beredda att betala varje pris som helst för att sprida budskapet om Guds Rike. När de förbjöds predika om Jesus sade de att de måste lyda Gud mer än människor – och så sätter de igång att predika om Jesus för dem som dödade Honom. De första kristna var beredda att dö för Honom, precis som Han var beredd att dö för oss. Stefanus är en person i Bibeln som jag gillar, för han var både en person som var utsedd att betjäna de fattiga samtidigt som han utförde stora tecken och under. Han förenade kraft och kärlek. Även han fördes till rätta för sin tro på Kristus. Det står i Apostlagärningarna 7:

55 Uppfylld av den helige Ande såg han upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida. 56 Och han sade: ”Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” 57 Då skrek de och höll för öronen och stormade alla på en gång fram emot honom, 58 och de drev ut honom ur staden och stenade honom. Och vittnena lade sina mantlar vid fötterna på en ung man som hette Saulus. 59 Så stenade de Stefanus, under det att han bad: ”Herre Jesus, tag emot min ande.” 60 Sedan föll han på knä och bad med hög röst: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.” Med de orden insomnade han.

Stefanus var helt och hållet beredd på att dö för Kristus, för han visste att han hade evigt liv. Herren lät honom i sin nåd se Himlen innan han dog. Och i sitt lidande var han så fylld av fiendekärlek att hans sista ord var att Gud skulle förlåta dem som avrättade honom, precis som Jesus förlät sina bödlar på korset.

2 Tim 3:12 säger ”Så kommer alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas.” För att få väckelse måste vi lida, förföljas och göra uppoffringar. Många vill se under och Guds härlighet utan att inse att man måste göra uppoffringar för att få se det, och att det kommer innebära lidande. Liksom många inte ser samma under som på pingstdagen för att de inte är villiga att dela allt med de fattiga, som apostlarna ju gjorde på pingstdagen, så ser många inte under och tecken för att de inte är redo för att lida för Kristus. Stora andliga välsignelser kräver stora uppoffringar.

I Kina har en väldigt stor väckelse pågått i tiotals år. Staten har försökt utplåna kyrkan men det har gett motsatt effekt: miljontals har kommit till tro i en rasande takt. Den underjordiska kyrkan i Kina har fått se stora under, eftersom de har gjort stora uppoffringar och gått igenom mycket svår förföljelse. En av den underjordiska kyrkans främsta ledare, broder Yun, skrev en självbiografi för några år sedan med titeln Den himmelske mannen där han berättar vad han har upplevt. Han skriver bland annat om hur han satt fängslad i ett fängelse i Zhengzhou, och vakter hade krossat hans ben så att han inte kunde använda dem. Han fick bäras mellan cellen, toan och tortyrkammaren. Efter ett tag fick han tre olika profetiska budskap som sa att han skulle fly. Att han inte hade några ben att fly med var en smärre detalj som Gud inte verkade fästa så stor vikt vid. När Yun fick en tydlig signal från Gud började han gå, han blev omedelbart helad i benen. Järnportarna öppnade sig, och vakterna var som förblindade, även om de tittade åt hans håll reagerade de inte. Yun gick ut på fängelsegården, inga vakter reagerade, han gick fram till den stora järngrinden till fängelset som ingen tidigare hade kunnat fly ifrån, grinden öppnade sig, han gick ut, en taxi kom fram och han hoppade in i den. Efter ett par minuter upptäckte man att han hade rymt, men omedelbart kom ett kraftigt oväder som försvårade jakten efter honom. Händelsen finns bekräftad av två pastorer som satt i samma fängelse och bevittnade flykten, och uppenbarligen lyckades Yun fly på något sätt för han bor i Tyskland sedan 14 år tillbaka.

Det är ett mäktigt mirakel, men det kom genom blod och tårar. En biblisk väckelse kännetecknas av liv, kraft och kärlek, kraftig församlingstillväxt, stora under och kärleksfull fattigdomsbekämpning, och grunden är en överlåtelse till Kristus som är större än allt annat och som gör en beredd att lida och dö för Honom. För stora andliga välsignelser krävs stora uppoffringar. Amen.

I min församling, Uppsala Mosaik, berättar vi Jesushistorier varje söndag. Det är ett ständigt inslag i Gudstjänstordningen, lika självklart som lovsång och predikan. Vem som helst får dela vad han eller hon upplever att Jesus har gjort i hans eller hennes liv den senaste veckan. Det har blivit många historier under årens lopp, vi har listat några här.

Jesus uppmanade Johannes Döparens lärjungar att berätta vad de ”sett och hört: blinda ser, lama går, spetälska blir rena, döva hör, döda uppstår och för de fattiga predikas glädjens budskap.” (Matt 11). Apostlarnas förkunnelse berättade bland annat om hur Jesus gjorde ”tecken, under och mirakler” (Apg 2:22), ja, betoningen låg på Jesu mirakulösa uppståndelse från de döda. I Apg 15 står det om hur apostlarna kom fram till hur man skulle se på hedningar som kom till tro efter att Paulus och Barnabas berättat om de tecken och under Gud utfört genom dem bland hedningarna (v. 12). För att inte tala om hur två städer kom till tro när ryktet spred sig – när man berättade från person till person – om att den förlamade mannen Eneas hade blivit helad genom Petrus böner (Apg 9).

Bibeln i sig själv är ett tydligt bevis på vikten av att berätta om de under Gud gör ibland oss. Evangelierna beskriver vad Jesus ”gjorde och lärde” (Apg 1:1), och fram till korset – som är det viktigaste av allt – gick görabiten framför allt ut på att göra under. Majoriteten av textmassan i evangelierna som beskriver vad Jesus gjorde handlar om mirakler. Evangelisterna var sjukt intresserade av att skriva om mirakler som Jesus gjorde. De älskade att berätta Jesushistorier.

Med denna bakgrund är det märkligt att Mosaik är den enda församlingen i Sverige som jag känner till (om du har fler exempel, berätta!) som har Jesushistorier som ett regelbundet inslag i Gudstjänsten. Det kan finnas flera orsaker till det, som vi i så fall bör göra upp med:

1. Teologiska skäl. Vissa kristna pekar på att Jesus ibland förbjöd människor som Han hade helat att berätta om det (se tex Mark 7:36). Det man dock inte tänker på är för det första att samtliga dessa mirakler publicerades i världens mest lästa bok, för det andra att Jesus förbjöd folk – inklusive Sina lärjungar – att berätta att Han var Messias (Mark 8:30). Eftersom alla de mirakler som Jesus förbjöd människor att berätta har berättats för en massiv publik genom evangelierna måste det budet ha varit tillfälligt, precis som budet att inte berätta att Jesus är Messias var tillfälligt.

2. Pastorala skäl. Om man öppnar upp för alla att säga vad de vill under ett Gudstjänstmoment kan det uppstå problem, det inser nog alla pastorer. Detta gäller framför allt stora församlingar. Detta kan dock lösas med att man får anmäla sin Jesushistoria i förväg, så kan församlingens ledarskap försöka urskilja vad som sedan ska delas offentligt.

3. Liturgiska skäl. Många äldre kyrkor har en fastställd liturgi som man inte vill ändra på hur som helst, och det har jag största respekt för. Dem vill jag istället uppmana till att baka in Jesushistorier i predikan. Som jag skrev för några dagar sedan så inkluderade apostlarna Jesushistorier i de flesta av sina predikningar, så det finns ingen anledning till att vi inte skulle göra likadant.

4. Försiktighetsskäl. Föreställningen att mirakler lätt tar fokus från Gud istället för till Honom är utbredd i många kyrkor, vilket gör att även om man vet att under sker så är man försiktig med att tala om det. Och visst, om man är otydlig med att ge Gud äran uppstår det stora problem – som när Israel började tillbe kopparormen Gud hade använt för att hela dem med i öknen – men om man är konsekvent med att prisa Gud efter varje Jesushistoria så kommer miraklerna inte leda till fokus från Gud utan till Honom, som det står skrivet:  ”När folket såg det, greps de av fruktan och prisade Gud, som hade gett sådan makt åt människor.” (Matt 9:8).

Så ta och prata med de andra i din församling om ni inte ska ta och dela Jesushistorier i Gudstjänsterna! Låt mig avsluta med två Jesushistorier jag spelade in i förrgår:

Jag önskar att rubriken var en överdrift men det är det inte. Elektronikföretaget Samsung som bland annat tillverkar de väldigt populära Galaxy-telefonerna utsätter sina arbetare för gifter som orsakar cancer. 140 arbetare har drabats av cancer som är tydligt arbetsrelaterad och 50 av dem har dött. Det är lika många som dött i självmordsattacken i Irak och faktiskt långt färre än dem som dött i båtolyckan i Italien (utan att på något vis bagatellisera den katastrofen). The Public Eye Awards har därför nominerat företaget till sin Hall of Shame för detta groteska beteende. Formuleringen lyder:

High-tech gadgets built on the backs of workers: South Korea’s richest conglomerate uses banned and highly-toxic substances in its factories, without informing and/or protecting its workers. As a result at least 140 workers were diagnosed with cancer, of which at least 50 young workers have died. Despite clear evidence, Samsung denies its responsibility and publicly discredits the sick and deceased, as well as their relatives. Samsung has a history of over 50 years of environmental pollution, trade union repression, corruption and tax flight. Samsung’s power in South Korea is so great that many citizens speak of the “Samsung Republic.”

IRRESPONSIBLE CORPORATE BEHAVIOR

Samsung uses banned toxins in its factories, without informing its workers. Samsung claimed that it had banned PVC and BFR in its products since 2004 under pressure from unions and environmental groups, without verifiably having actually done so. Although toxic gas leaked 46 times within half a year in a factory, the workers were not informed. In a random sampling at six factories, regular use of the cancer-causing solvent benzene was found, although Samsung denies its use. During the tests Samsung did not disclose 10 of 83 chemicals in use, claiming the information was a trade secret. Samsung also disputes its responsibility for numerous illnesses and deaths resulting from cancer that occur conspicuously often among young workers. Instead the company publicly defames the victims, and also attempts to repress trade unions by aggressive means, including threats against individuals. Tax flight is also common at Samsung.

CONSEQUENCES

At least 140 work-related cases of cancer – including at least 50 deaths – yet no acknowledgement of guilt or financial compensation. Most victims come from poor families and have never worked for another firm, so they are completely dependent on Samsung. Since the company does not acknowledge its role in the illnesses, the victims and their families often spend their entire savings on treatment. Samsung’s aggressive “no union” policy obstructs transparency and therefore the rectification of the situation.

CURRENT STATUS AND DEMANDS ON THE COMPANY

Samsung must remove numerous toxic substances from its production centers; other electronics manufacturers are already doing so. In addition, Samsung must protect its workers from accidents involving toxic substances, inform the workers when accidents occur, and accept responsibility for resulting cancer cases. Samsung must also allow unions, and work together with them to make factory conditions more transparent and to improve employee protection.

—

Läs mer på stopsamsung.wordpress.com och rattviselektronik.wordpress.com!