Karismatik vs Teologi?
Karismatik och teologi upplevs allt för ofta som varandras motpoler i vars mellanliggande spänningsfält jag befinner mig som både teologistuderande och positiv till karismatik. I teologiska sammanhang tenderar man att stämpla karismatiska sammanhang som naiva, upplevelseorienterade, hajpade och känslobaserade, med för lite fokus på och kunskap om Guds ord. I karismatiska kretsar dras det likamedtecken mellan teologi och liberaljox, och teologin upplevs som farlig eftersom den medvetet avmystifierar och ”plockar bort” det andliga och gudomliga i Guds ord och ger den historiska texten större auktoritet än den gudomliga inspirationen.
Det är dags att börja se hur teologi och karismatik inte står i motsats med varandra, utan berikar varandra. En av teologins största faror är att man sätter Gud på en stol och säger ”sitt här tills jag har tagit reda på hur allt förhåller sig med dig” för att sedan försöka reda ut allting på egen hand. En av karismatikens största faror är att man avskärmar sig från Guds ord så till den grad att man inte längre lär känna Guds vilja, snärper av karismatikens naturliga utflöde (evangelisation, diakoni, nästankärlek, Kristuslikhet etc) och blir någon form av inåtvänd hypegrupp som inte vill växa.
Vi behöver lära oss om Gud med Gud! Vi behöver studera Ordet och kyrkohistorien utan att för den delen låta vår kunskap begränsa Gud i våra tankar och på så vis vara allt för snabba med att bedöma vad Gud gör och inte gör. Vi behöver påminna oss om att karismatiken är en central del av nya testamentet, i Jesu ord och handlig och genom den Helige Ande, och borde vara en central del av vårt liv som Jesu efterföljare. Guds ord behöver både studeras för att levas ut och levas ut för att studeras. Så tänker jag.
10 sätt att tråka ut en sökare
1. Det är skillnad på att förkunna evangelium på ett enkelt sätt och att förenkla evangeliet. Att berätta på ett enkelt, engagerat och personligt sätt väcker nyfikenhet och längtan. Att däremot förenkla de goda nyheterna så till den grad att man glad i hågen utlovar frid, frihet och evigt liv utan att det krävs någon som helst form av engagemang gör evangeliet oattraktivt. Ett säkert kort för den som önskar tråka ut en sökare.
2. Att vara varmt mottagande och omhändertagande när sökaren så småningom ämnar nedsätta sina fötter i kyrklig miljö en söndag förmiddag, för att sedan lämna denne vind för våg när det är dags att bege sig hemåt (och se till att aldrig umgås utanför kyrkan) är ett effektivt sätt för att få sökaren inte bara uttråkad, utan också besviken på Guds församling och i slutändan på Gud själv.
3. Låtsas som om den helige Ande inte finns. 
4. Presentera Jesus som en mysfarbror, en uttagsautomat, en man i byrån eller som en mysig och underhållande iphoneapp placerad bredvid quizkampen och angry birds och se tråkighetsmätaren skjuta i höjd.
5. Tala illa om andra församlingar, samfund och kristna organisationer. Dra gärna några skämt.
6. Låt inte din kristna tro på något sätt ta sig uttryck i det lev du lever utanför kyrkan. Undvik samtalsämnet, sätt dig själv före din nästa och umgås inte med Gud överhuvudtaget. Inget är tråkigare än en tro som bara består av massa fromt prat.
7. Starta hätska diskussioner i församlingen beträffande onödigt ofta omnämnda oväsentligheter.
8. Gör sökaren uppmärksam på att han/hon behöver bli fri från sina laster, sluta upp med sina intressen, säga upp sina kontakter och vattenkamma sig innan det blir tal om någon frälsning.
9. Vid samtal: använd din värsta ”kristnanesiska”. Släng gärna med formuleringar som ”offerlammets blod”, ”syndanöd”, ”helbrägdagörelse” och ”friska källsprång i tåredalen” så blir du garanterat betraktad som ett UFO. Oförståelse –>Ointresse –> Tristess.
10. I allt du gör, intressera dig inte för sökaren i annat än som frälsningsobjekt.
Evangelisation som livsstil
Kanske har du hört tidigare att när Jesus säger ”Gå därför ut i hela världen…” (matt 28:19) så står själva ”gåut”:andet i presens particip i den grekiska grundtexten, och antyder något som är pågående. Det står alltså egentligen något i stil med ”När ni är gående…”. Att göra lärjungar (vilket innefattar mycket mer än evangelisation) är något som bör vara ständigt pågående i våra liv där vi går fram.
Jag längtar efter att se att evangelisation blir en del av livet snarare än något som enbart avverkas genom en outreach en gång i veckan för att sedan glömmas bort. Att det inte blir någon skillnad på att ”gå ut på stan” i evangelisationssyfte och ”att gå ut på stan” för att uträtta ärenden eller hänga med vänner. Och att det är något som vi gör naturligt när vi kommer samman som gemenskap.
Jag tror att vi många gånger missar hur Jesus betonar ”teamet”. Att han samlar olika grupper människor omkring utrustade med olika gåvor och som har lätt att få kontakt med olika människor. Allra helst skulle jag vilja se fler församlingar som vågar vara missionella och strävar efter att leva ut evangeliet i ord och handlig närhelst de kommer samman.sig – de 70/72, de tolv och de tre, och hur han är noga med att sända ut sina lärjungar två och två. Apostlarna reser heller aldrig ensamma, utan i team om minst två. I en Kristustroende gemenskap, i vilken konstellation den än må vara, finns människor som Anden har
Det talas varmt om en-till-en evangelisation från många kyrkliga estrader – och visst fungerar den! Men jag är övertygad om att om hela församlingen skulle ta uppdraget att vittna om Jesus på allvar – inte som utspridda individer, utan som en kropp som i både konkreta handlingar ibland människor, men också i gudstjänstliv och fikabordsgemenskap stävar efter att vara en missionell enhet – då tror jag att fler människor skulle förstå vem Jesus är.
Helanden och Gudsmöten i Wales
Victory Church är en levande och växande församling i den walesiska staden Cwmbran, med flera kringliggande utposter. Kyrkan grundades år 2010 och under dess första 9 månader växte församlingen från en familj till över 650 mötesbesökare, och många blev frälsta och lät döpa sig. Kyrkans grundare, Richard Taylor, är en f d kriminell drogmissbrukare som via en fängelsebibel och hjälp av den kristna organisationen Victory Outreach fick möta Kristus och bli fri, förnyad och förvandlad. Läs mer om honom och församlingen på deras hemsida.
Den 10:e april började något oväntat och mäktigt ske i Victory Church. Richard hade precis avslutat sin predikan utifrån Esters bok och uppmanade nu de församlade att bära fram sina bördor, problem och sjukdomar inför Gud såsom Ester trädde fram framför Kungen och lade fram sitt ärende gällande Haman. En rullstolsbunden man med förlamade ben vid namn Paul sökte sig till förbön. När Richard bad för honom fick han ny styrka i sina ben, reste sig, lyfte rullstolen över huvudet och började springa omkring i kyrkan. Församlingen fylldes av en stark tro för helande och många helandeunder skedde utan vare sig förbön eller handpåläggning. T e x kunde en kvinna som tidigare inte kunnat lyfta armen i mer än 90graders vinkel obehindrat sträcka sina händer mot himlen.
Efter mötet samlade man mötesteamet till samtal, och man föreslog att det kunde vara en god sak att inte avbryta det Gud hade påbörjat genom att vänta till nästa söndag. Så man beslutade att komma samman inför Gud igen redan nästa kväll.
När mötesteamet kom till kyrkan dagen efter var lokalen fylld av en så stark Gudsnärvaro att många föll till marken innan de ens hade hunnit komma in i kyrkan. Många blev helade, befriade och fyllda av glädje. Dagen efter hade fler människor tillkommit och Gud fortsatte att röra vid de församlade på mäktiga sätt.
Nu är det snart en månad sedan Andeutgjutelsen startade. Människor vallfärdar från hela världen för att få ta del av det som sker, och kyrkan har möten varje dag utom fredag och söndag. På hemsidans nyhetsflöde presenteras vittnesbörd på vittnesbörd om vad Gud gör. I den här videon berättar pastor Richard Taylor om hur det hela startade och delar en mängd berättelser om och tankar kring det Gud gör.
Bloggen Welldigger rapporterar om händelserna i Cwmbran, och där återges b l a detta vittnesbörd:
The most remarkable story was of a young local girl who came to one of the meetings drawn by what she had heard is going on. She encountered the love of God and was completely healed and set free from the results of sexual abuse. As far as I recall the story, the next day she met a friend who she had not seen for several years who was troubled and depressed. She too had been a victim of abuse. The friend who had met with God suggested they go to a bridge by the river to talk. After sharing for a while, the friend then prayed for God to touch the depressed girl. In the next few minutes, she was healed and delivered, and gave her life to the Lord. After this, the girl who had been healed the day before felt God prompting her to sing ‘Amazing Grace’ over the newly saved girl. She obeyed the prompting. The girl broke down as the song was being sung over her. Afterwards she explained that the song had meant a lot to her. She then explained that that very bridge that her friend had brought her to and where she sang the song was where she had some time before tried to take her own life. The place where the enemy tried finally to extinguish her became a place of transformation and liberation for her. Her Valley of Achor became the doorway of hope.
I videon berättar Richard hur han upplevde Guds tilltal –”Så länge människor dyker upp så dyker jag upp”. Det ska bli spännande att följa vad Gud gjort, gör och kommer att göra genom det som sker i Wales.
Konkreta kärlekshandlingar
Som aktiv i flyktingfrågan blir jag, tyvärr alltför ofta, uppmärksammad på medmänniskor som fått besked om utvisning till hemlandet trots att Tortyr och Död med all säkerhet står och väntar på flygplatsen, redo att välkomna sin återvändande landsman/kvinna ”hem”. Informationen sprids smidigt och snabbt över internet och jag blir ofta förvånad över svenska folkets engagemang i frågan när jag ser hur protestsidor får flera tusen ”gilla” och hur man samlar in långa namnlistor via olika sajter och sidor.
Och det är ju jättebra! Fortsätt att gilla, dela och skriv under! Jag vet att Micael är väldigt duktig på att uppmärksamma namninsamlingar och organisationer som verkligen gör skillnad här på bloggen.
Men kanske håller du med mig i att det är lätt att engagera sig när det handlar om en digital namnunderskrift eller ett klick, men betydligt svårare att gå några steg längre och bli personligt engagerad. Det är lättare att klicka ”kommer” på ett event än att faktiskt dyka upp. Det är lättare att maila flygbolagen är att åka till flygplatsen. Detta gäller så klart inte bara i flyktingfrågan. En facebooksida med titeln ”Hjälp de hemlösa” kan få tiotusen gillningar och delas hundra gånger om. Men hur många av de gilla-klickande svenskarna skulle faktisk stanna till när en hemlös medmänniska ber om hjälp ute på stadens gator? Kanske har möjligheten att vara osynligt och opersonligt engagerad gjort tröskeln till personligt engagemang för andra människor högre än vad den tidigare varit.
I sin bok Den Oemotståndliga Revolutionen pekar Shane Claiborne på vikten av att bli personligt involverad. Jesus sa inte ” jag var naken, och ni gav kläder till Frälsningsarmén och de klädde mig”. Nej. Claiborne menar att det finns en poäng i att vi själva också går ut och bokstavligt talat mättar de hungriga, klär de nakna, ber för de sjuka och umgås med de ensamma. Jesu jordiska liv var kantat av konkreta kärlekshandlingar – den ena mer radikal än den andra. I bibeln får vi läsa om hur Jesus rörde vid de orena, umgicks med dem ingen ville veta av, helade dem som hade lämnats för att dö av sjukdom, tog sig an de övergivna och värnade om de fattiga
Jag tror att Jesus kallar oss att komma nära och räcka ut handen – inte att stå och vifta med plånboken på behagligt avstånd när vår nästa fallit omkull. Med det menar jag absolut inte att det är fel att skänka pengar till hjälporganisationer. Gör det för allt i världen!! Det finns otroligt många bra organisationer bestående av brinnande människor med hög kompetens, som skulle kunna hjälpa ännu fler människor om de fick in mer pengar. De vet vad som behövs göras och hur det ska göras och har möjlighet att finnas på platser som allmänheten inte kommer åt. Gud välsigne dem! Men jag måste ifrågasätta ett lärjungaskap där kärleken till vår nästa enbart sköts via autogiro den 25:e varje månad.
Först när vi samtalat med vår nästa kan vi på allvar vara en röst för dem som inte har något att säga till om. Först när vi har slagit oss ner vid vår nästas sida kan vi på allvar stå upp för den som blivit nedsparkad. Först när vi delat vår nästas nöd kan vi på allvar synas för den som tvingas hålla sig gömd. Mer konkreta kärlekshandlingar i Jesu efterföljd till det distanserade västerländska folket! Amen.
Frida tar över bloggen
Ja, efter att ha skrivit på Hela Pingsten i fyra år känner jag att det är dags för mig att lägga detta på hyllan. Efter 800 blogginlägg om allt ifrån falska profeter till biståndspolitik, samt ändlösa debatter om treenigheten, köttkonsumtion och mirakulöst guldstoft, har jag nu fått nog. Det har varit en rolig tid men nu känner jag att jag vill fokusera på viktigare saker, som att äta, sova, gå i naturen och skriva på Twitter.
Ha, skojar bara, jag kommer aldrig att sluta med detta.
Frida Lindberg
Dock blir det ett kort uppehåll från min sida. Idag sticker jag till Sydafrika, och där kommer jag ha dålig internetuppkoppling de första veckorna. För att inte mina fina bloggar ska stå alldeles tysta har jag tillförordnat någr vikarier. På min engelska blogg Holy Spirit Activism skriver nu Andrew Meakins från Australien och Friederike Berghauer från Tyskland, personer jag lärt känna via Facebook som båda har ett starkt engagemang för att kombinera karismatik med aktivism. Och här på Hela Pingsten kommer stafettpinnen gå över till örebroaren Frida Lindberg.
Frida pluggar teologi och är precis som min kompis David Wellstam med i Brickebergskyrkan. Det är en karismatisk församling känd för sina förnyelsemöten vid namn Kingdom Culture, som är inspirerat av bland annat Bethel Church. Frida medverkar på dessa inte minst genom stand-up:
Frida har också ett intresse för rättvisefrågor, inte minst en humanare flyktingpolitik. Detta vill hon kombinera med karismatiken och evangelisation på ett sätt som gör henne föredömlig för denna blogg. På sin egen blogg I Jesu Fotspår är underrubriken ”Församling, Evangelisation, Rättvisetänk och Andeliv”. Jag blir överlycklig när jag ser sånt!
Jag vill rikta ett stort tack till Frida för att hon ställer upp och ber om stora himmelska välsignelser för hennes skrivande. Till alla läsare vill jag säga på återseende, Gud välsigne er och kom ihåg att vara snälla i kommentarsfälten medan jag är borta.
”Jag trodde aldrig jag skulle komma levande därifrån”
Flicka från badifolket
När jag träffade Håkan Gabrielsson för första gången var han helt uppslukad av Nepal. Jag hade hört mycket gott om denne Asienmissionär, far till min gode vän Joel, och såg fram emot att höra om tecken och under han hade sett i Indien och Burma. Och visst berättade han litegrann om det, men framför allt ville han berätta om de mirakler Gud gör bland badifolket i Nepal.
Han berättade om hur detta folk i hundratals år befunnit sig längst ned i kasthierarkin, vilket lett till att tusentals kvinnor döms till prostitution redan från barnsben. Trafficking är en mångmiljonindustri i Nepal och Indien, och det är förstås de fattigaste och mest diskriminerade som drabbas. Genom pastor Raju Sundas i Kathmandu fick Håkan reda på det här gigantiska problemet, och han beslöt sig för att hjälpa Rajus församling att rädda dessa unga flickor.
2009 var Håkan tillsammans med en annan missionär, Mikael Alfvén. Håkan tog upp tre kort han hade på några av de prostituerade flickorna. De var mellan sju och nio år gamla. Som Mikael berättar i videon ovan blev han totalt förstummad, och även han beslöt sig för att kämpa för badiflickornas frihet.
För att göra en lång historia kort: lovenepal.se startas. Håkans organisation Touching Asia och Mikaels Mission Good News jobbar stenhårt för att sprida information och samla in pengar. Fyra hem för flickor där de får skydd, boende och skola byggs genom Rajus församling. I dagsläget har 400 flickor räddats från prostitution. Tack Jesus!!
Tro istället för tvivel
För ett år sen höll Pelle Hörnmark ett riktigt bra visionstal för pingströrelsen där huvudbudskapet var: ”Mitt uppdrag är att tala tro. Inte att tvivla med dem som tvivlar.” Det hade då pågått en debatt om frikyrkans brister där några till och med menade att den hade spelat ut sin roll och inte behövdes, men Hörnmark ville predika tro på Gud och församlingen. Om det är någonstans människor vänder sig för att få sitt tvivel utbytt mot tro så är det till kyrkan och dess ledare, och då måste de få höra tro.
Der är många som tvivlar i Sverige, och oftast har det ett starkt samband med att man upplever få mirakler. Tvivel är ett symptom på sjukdomen mirakelbrist. Således säger de jag känner som upplever många mirakler att de har väldigt svårt att tvivla.
Christopher
Christopher Alam är ett bra exempel på det. I januari var han här i Uppsala och berättade om sina kampanjer i Afrika och Asien där blinda ser, döva hör, lama går och tusentals blir frälsta. Han deklarerade högljutt ”Jag kan inte tvivla! Det går inte! Jag kan inte förneka det jag sett!” Och jag tror honom, efter alla berättelser och klipp han delade är det det enda logiska. Mirakelbristen är fullt botad i hans liv, om den ens någonsin funnits där.
Läs mer
Jesus gillar Sydafrika
Världens snyggaste flagga
1908 åkte John G. Lake till Sydafrika. Väckelsen på Azusa Street hade precis utbrutit och han kände en kallelse att ta pingstelden till Afrikas sydspets. Resultatet blev häpnadsväckande. David du Plessis skrev:
”Every morning a parade of dump trucks would come to the Crusade grounds to pick up crutches, wheel chairs, stretchers and other medical instruments literally by the ton load…. this went on morning after morning, week after week for six straight weeks uninterrupted.”
Mängder med människor kom till tro till den grad att två samfund bildades, Apostolic Faith Mission och Zion’s Christian Church. Dessa är de två absolut största pingstsamfund i Sydafrika idag, med miljoner medlemmar.
1980 åkte John Wimber till Sydafrika, tillsammans med sin hustru Carol, evangelisten Lonnie Frisbee, och några till. De hade startat Vineyardrörelsen för inte så länge sedan och ville ta med förnyelsen till Afrikas sydspets. Resultatet var häpnadsväckande. I sin biografi om sin man skriver Carol om hur blinda började se, döva började höra, människor med medfödda ryggproblem blev helade, och många kom till tro. Vineyard är idag ett väletablerat samfund i Sydafrika.
Om en vecka åker jag till Sydafrika. Ni kan ju gissa vad resultatet blir. Jag ska besöka Michael’s Children’s Village, ett barnhem som drivs av Iris Ministries och som förenar socialt arbete med tecken och under; Revival South Africa, en organisation som anordnar kampanjer där blinda ser, döva hör och lama går; Global Harvest Ministries, en del av Vineyard Compassion South Africa som även de kombinerar socialt arbete med brinnande karismatik och församlingsplantering, med mera.
Gatuevangelisation är ett måste
Häromdagen rapporterade Dagen att ungefär hälften av Sveriges befolkning tror på Gud, enligt en färsk studie. Denna i min mening rätt glädjande nyhet (trodde det var betydligt färre) kompletterade tidningen med att fråga sig ”hur kan vi locka dessa människor till församlingen?” Det är en ärlig och välmenad fråga, men som Maria Cruz poängterar på sin blogg bygger den på ett feltänk där evangelisation går ut på att folk ska komma till kyrkan snarare än att kyrkan ska komma till dem:
Jag tror att vi behöver tänka om. Jag tror att vi behöver gå ut och göra som Jesus. Jesus blev som en av oss, han blev människa. Jag tror att vi behöver göra som Paulus, som blev allt för alla för att vinna någon. För varför tror vi att någon som inte är kyrkvan ska ta sig över våra kulturella gränser ( och de är faktiskt många) för att få höra om Jesus, när ansvaret i själva verket ligger på oss? Det är vi som blivit anförtrodda uppdraget. Det är vi som är budbärare av den världsomvälvande, ständigt relevanta, sanningen – Jesus själv.
Jag är just nu på Pannkakskyrkans årsmöteshelg. För er som inte känner till oss så kan det vi gör sammanfattas med himmel och pannkaka. Vi evangeliserar på gatan på ca 20 platser runtom i landet, oftast genom att bjuda på pannkakor. Många har kommit till tro och blivit helade genom åren, och mängder med kristna ungdomar har inspirerats till evangelisation.
Läs mer
Det dödliga patriarkatet
Girl Power
Ni minns kanske Uppdrag Gransknings starka reportage för några månader sen om ”män som näthatar kvinnor”. Kvinnliga journalister, debattörer, tv-profiler eller vanliga medborgare berättade om hur de blivit utsatta för ofattbart brutala hot på grund av att de förespråkat feminism, antirasism eller bara för att de tar plats.
Programmet fick stort genomslag och många satte igång med att sprida nätkärlek, men vissa – inte minst Sverigedemokrater – ifrågasatte om det verkligen var en genusfråga överhuvudtaget eftersom män (återigen inte minst Sverigedemokrater) minsann också utsätts för hot, våld och trakasserier. Som om patriarkatet inte existerade.
Av en slump fann jag häromdagen ett annat exempel på näthat mot kvinnor. Den amerikanska feministen och kulturkritikern Anita Sarkeesian beslöt sig för några månader sen att samla in pengar för ett projekt om hur kvinnor porträtteras i tv- och dataspel. Ett väldigt intressant initiativ, då det inte kan komma som en nyhet för någon att spelindustrin innehåller väldigt mycket sexism och könsstereotypa roller (manlig aktiv hjälte räddar passiv tillfångatagen kvinna, kvinnor porträtteras som sexobjekt, ses som underlägsna eller bara som bakgrundsdekoration).
Bön och arbete – föredrag om aktivism i Andens kraft
För en månad sen var jag i Gävle och höll ett seminarium på en konferens vid namn ”Jag – en del av världen”. Det arrangerades bland annat av Uppsala Stift och Svenska kyrkans unga och handlade helt enkelt om internationellt engagemang och aktivism. Jag pratade förstås om hur aktivismen bör förenas med karismatik. Som ni kan se i videon ovan nämnde jag hur Gävlebon Simon Ådahl använt profetians gåva för mänskliga rättigheter och bistånd, hur karismatisk aktivism förekommer i Bibeln, hur den karismatiska rörelsen både har varit bra och dålig på fred och rättvisa samt hur den kristna aktivisten Shane Claiborne har vänner som sett matunder. Med mera. Titta gärna litegrann och kommentera vad ni tycker!
Alliansens flyktingpolitik är som rysk roulette
Följande debattartikel publicerades på Newsmill för några dagar sen.
Vissa asylsökande har skyddsbehov. Vissa har det inte. När vi tvångsutvisar människor kan vi inte vara säkra på att de går fria från förföljelse. Men vi kan vara säkra på att de får ett sämre liv.
Khaled Khodena sa att han var jagad av terrorister hemma i Irak. Att han skulle dö om han tvångsutvisades. Det är ett allvarligt påstående. Extremt allvarligt. Men Migrationsverket trodde inte på honom.
De trodde att han ljög ”bara” för att få ett bättre liv, ”bara” för att slippa från ett av världens fattigaste och mest instabila länder. Så de tvångsutvisade honom. I oktober 2011 var han halshuggen av terroristerna.
”Migrationsverket har inget juridiskt ansvar för vad som händer med avvisade personer.”
Jesus trivs på New Age-mässor
Jag har tidigare skrivit om hur min församling brukar hänga på Harmoni Expo i Solna, en av Sveriges största ”alternativa mässor”. Mitt bland tarotkort, schamaner, medier, kristaller, spiritister och damunderkläder (!) erbjuder Mosaik tillsammans med några andra församlingar bön för helande och frälsning. Tidigare år har jag inte kunnat vara med men nu var det äntligen dags för mig att se Guds Rike slå ner i nyandligheten.
Förutom oss var Stockholm Vineyard och Gospel Media kristna utställare på mässan. Alla bad vi för helande, och vi gjorde det förstås gratis – vilket var väldigt sällsynt. Gospel Media delade även ut böcker gratis på mässan, vilket var extremt sällsynt. Detta gjorde naturligtvis att många kom, och vi började se fantastiska saker.
Kolonial retorik om palestinier
Svar till Alf Lindgrens och Roar Sörensens debattartiklar i Världen idag publicerade den 22 mars.
I sina svar på min debattartikel om konflikten i Mellanöstern verkar det som att både Alf Lindgren och Roar Sörensen betraktar israeler som närmast ofelbara, så att när de möter kraftig kritik från i princip hela omvärlden så är det för att omvärlden inte fattar någonting. Palestinier, eller ”araber” som de skriver, ses däremot som aggressiva krigsmakare och potentiella terrorister, som tänker utplåna staten Israel så fort de får chansen. Sanningen är förstås mycket mer nyanserad. Det finns fredsvänner och krigsmakare på båda sidor, det går inte att dra alla över en kam.
Naturligtvis är palestinska terrorister ett oerhört allvarligt problem, men istället för att demonisera dem måste vi förstå att terroristgrupper alltid uppstår på grund av allvarligt förtryck. Det försvarar inte, men förklarar, deras extrema handlingar. Israelvänner talar ofta om Israels rätt att existera men inte om Palestinas rätt att existera, en rätt Israel har förhindrat palestinierna trots att en majoritet vill ha en egen stat.
Detta odemokratiska beteende kombineras med att Israel snor åt sig vatten och naturresurser så att israeler är mycket rikare än palestinier och lever gott på de senares bekostnad. Israels vattenkonsumtion ligger på 242 liter per person och dag medan den siffran i de palestinska områdena är 73 liter, under WHO:s rekommenderade nivå på 100. Israels BNP per capita är 31 000 USD medan de palestinska områdena ligger på 1 500.
Läs mer
