Grunden för kristendomen är kärlek. Gud är kärlek (1 Joh 4:8) och Han älskar oss mer än vad vi kan förstå (Ef 3:19, Rom 8:38-39). Trots att människorna har vänt sig bort från Honom och syndar, älskar Han oss så mycket att Han sände Jesus för att ge oss evigt liv genom att Han dog vår död (Joh 3:16, Rom 5:8). Gud förlåter våra synder genom sin nåd, vi blir frälsta och får evigt liv inte genom att förtjäna det med goda gärningar utan genom Guds nåd (Ef 2:8-9).
Denna nåd är grunden inte bara för vår frälsning utan också för de övernaturliga gåvor som Jesus använde för att sprida Guds Rike och som Han uppmanade sina lärjungar att använda, de är nådegåvor (1 Kor 12:4) som vi inte kan förtjäna utan som vi får genom Guds nåd (Ef 4:7). Och liksom Jesus inte kom för att bli betjänad utan för att betjäna oss genom att ge oss evigt liv (Mark 10:45), så ska vi betjäna varandra (Mark 10:43) och alla andra människor (1 Tess 5:15), bära varandras bördor (Gal 6:2) och sätta andra högre än oss själva (Fil 2:3) – och det ska vi använda nådegåvorna till: ”Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått.” (1 Petr 4:10).
Helande, profetior, tungotal, urskiljning och de andra nådegåvorna som nämns i 1 Kor 12 är alltså inte till för att upphöja en människa eller skapa en spektakulär show, utan de är till för att betjäna och hjälpa människor. Ett av de vanligaste undren Jesus och apostlarna utförde var att bota sjuka. Varför? Jo, för att Gud vill lindra lidande, helandet är en Guds ”välgärning” (Apg 4:9). Profetians syfte är enligt 1 Kor 14:3 att ge människor ”uppbyggelse, uppmuntran och tröst.” Tungotalet är enligt nästkommande vers också till för att bygga upp. Att driva ut onda andar, som Jesus och apostlarna ofta gjorde, är en helt och hållet god och kärleksfull gärning, eftersom en ond ande är en helt och hållet ond varelse.
I allt ska vi visa kärlek, respekt och nykterhet, vi ska pröva profetior och aldrig försöka driva ut onda andar om vi inte är helt säkra på vad vi gör. Vi får aldrig lämna en sjuk person i sticket om denne inte blivit helad utan vårda och betjäna honom eller henne på alla sätt som vi förmår, inte bara genom bön. Grunden till nådegåvorna är kärlek, Gud har gett dem av kärlek för att vi ska använda dem till att sprida kärlek. Därför skriver Paulus: ”Om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter och hade all kunskap och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.” (1 Kor 13:2). Församlingen i Korinth som han skrev detta till levde i karismatiskt kaos, de älskade häftiga manifestationer och alla talade i tungor samtidigt, men de visade dålig omsorg om de fattiga och vissa levde i omoral (1 Kor 5:1, 10:21). Många idag har sett församlingar som liknar Korinth väldigt mycket och blivit rätt rädda för karismatiken, men Paulus lösning på problemen är inte att de ska bli mindre karismatiska, han uppmanar dem att bli det mer (1 Kor 12:31, 14:1) – men han skriver att det måste ske i ordning och i kärlek. Om man glömt bort karismatikens kärleksfulla och betjänande roll har man missförstått den helt och hållet.
När nu nådegåvorna är till för att betjäna andra människor är det självklart att karismatiker måste hängivet engagera sig för fred och rättvisa. Jakob varnar för att önska en fattig mat och kläder utan att ge honom eller henne det hon behöver, det räcker alltså inte med att bara be för dem (Jak 2:16). Johannes skriver att om vi har mer än vi behöver och ser vår broder lida nöd men inte hjälper honom så kan Guds kärlek inte förbli i oss (1 Joh 3:17). Den kärlek som är grunden för karismatiken engagerar sig alltså för fred och rättvisa. Jesus uppmanar oss att älska sina fiender (Matt 5:44) och vända andra kinden till om någon slår oss (5:38), Han uppmanar oss att skapa fred (5:9) och sticka svärdet i skidan (26:52). Han uppmanade även apostlarna att leva i egendomsgemenskap (Luk 12:33) och utplåna klyftan mellan rik och fattig, Paulus skriver att vi ska vara nöjda med mat och kläder och inte vilja bli rika (1 Tim 6:8-9).
När karismatiker blundar för dessa Bibelställen går de emot Guds vilja, de söker desperat efter nådegåvor men ignorerar att tjänande, barmhärtighet och att ge till de fattiga är nådegåvor (Rom 12:7-8). Faktum är att efter att Jesus har undervisat om radikalt lärjungaskap i sin bergspredikan – kristna aktivisters favoritbibelställe – säger Han: ”Inte skall var och en som säger ’Herre, Herre’ till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat i ditt namn och drivit ut onda andar i ditt namn och gjort många kraftgärningar i ditt namn? Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!” (Matt 7:21-23). Vi blir inte frälsta genom tecken och under utan genom en tro som är verksam i kärlek (Gal 5:6), en tro som uttrycks i gärningar (Jak 2:14). Vi måste förena karismatik med arbete för fred och rättvisa.
Hela Pingsten 