Lösningen på kyrkans problem är inte att urvattna Bibeln

Jag tycker det är riktigt tråkigt att kristna som vill engagera sig för fred och rättvisa ofta attackerar Bibeln och argumenterar för att det inte finns några definitiva sanningar, allt är bara osäkra tolkningar etc. Detta gör Anders Caringer i en debattartikel i Dagen idag:

Jag har mött många kristna som på fullt allvar tror att Bibeln, varken mer eller mindre, är Guds ord. Eller till och med Guds lag.

Med den synen blir den kristne en gårdvar som vaktar framför Bibelns port, som skäller eller hugger när någon avviker från den ”rätta” tron (läs: den ”rätta” tolkningen).

Hur välkomnande och attraktivt är det? Man går alltså till Lagboken Bibeln när någon kommer ut som homosexuell, dricker för mycket alkohol, svär och skriker, har ett vulgärt språk, inte tror på uppdelningen himmel – helvete. Och så blir Bibeln en mall för etik och moral.

Febrigt söker man enstaka bibelord som ska stödja ens egna värderingar. Gud nåde den som inte passar in.

Själva tanken att Bibeln är en kryptisk bok som vi knappt förstår för att det finns så många tolkningar är ofta repeterad men går inte att bevisföra, och som jag skrev häromdagen finns den tanken inte i Bibeln själv. Visst finns dunkla passager som kan tolkas olika där vi behöver den Helige Andes vägledning, men det är inte samma sak som att säga att alla Bibelversar ser ut på det sättet! Många Bibelversar har en väldigt klar betydelse. Det är ganska självklart att Jesu liknelse om såningsmannen i Matt 13 ska tolkas bildligt, och Han ger själv uttolkningen där Han förklarar vad som betyder vad. På samma sätt är det rätt självklart att buden om hur vi ska leva i Rom 12 ska tolkas bokstavligt. Att då fördöma antingen den bildliga eller bokstavliga tolkningen och säga att den är roten till allt ont är absurt.

De tankegångar som Caringer här visar på är starkt influerade av sekulär relativism som säger att det inte finns några sanningar, det är därför han vänder sig emot tanken på en rätt Bibeltolkning och sätter det inom citationstecken. Men vänta lite? Finns det ingen rätt tolkning av Bibeln? Naturligtvis finns det det! Vartenda Bibelord har en tolkning som är rätt, annars skulle ju författarna inte skrivit ned det. Eller sa Jesus ”Älska era fiender” och ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar” för att bli missförstådd? Fanns det ingen tanke bakom de orden, en rätt och sann tolkning? Naturligtvis gjorde det det.

Att man plockar ut enstaka versar och omtolkar dem är ett fenomen som förekommer i långt fler kristna led än de bokstavstroende. Jag har sett detta när kristna argumenterar för saker som samkönade äktenskap, nedmontering av mission och evangelisation, argument för att kristendom och islam har samma gud etc. Faktum är att Caringer själv ”söker enstaka bibelord som ska stödja [hans] egna värderingar” när han argumenterar för sin Bibelsyn ovan, han väljer ut Joh 21:25 men behandlar inte exempelvis 2 Tim 3:16. Han använder Bibelord i artikeln som stöd för etik och moral när han argumenterar att vi ska hjälpa de fattiga och sargade, och tur är väl det, men sedan fördömer han ett sådant användande av Bibeln?

EFS-prästen Jonas Nordén har gjort en utmärkt utläggning i fem delar om på vilket sätt Bibeln är Guds Ord (något Caringer ifrågasätter ovan) som jag varmt rekommenderar. Klicka på ”Är Bibeln Guds Ord, del X”. Kyrkan måste vara Gudsfokuserad och återvända till Apostlagärningarna. Dit kommer vi inte om vi hävdar att det inte går att förstå de heliga texter som beskriver Gud och hur kyrkan ska se ut. Vi behöver alla den Helige Andes hjälp att söka Guds vilja.

Jag brukar säga att för att förstå Bibeln måste man förstå det profetiska, eftersom Bibeln är en profetisk bok, den är inspirerad av den Helige Anden. Så Bibelläsningen och karismatiken inte bara berikar varandra utan behöver varandra. Det handlar om att höra Gud och framför allt lyda Honom. Att påstå att det inte går att se vad Gud vill i Bibeln stämmer inte, i väldigt många fall är det rätt tydligt, och när du väl har problem med Bibeltolkningen – sträva efter profetians gåva som 1 Kor 14:1 uppmanar oss till! Låt mig avsluta med en Jesushistoria om hur Gud använder direktkommunikation till en liten flicka. Från Jack Deere’s Surprised by the Voice of God:

För några år sedan var jag en av pastorerna i Vineyard Christian Fellowship i Anaheim, Kalifornien [John Wimbers egen församling, min anm.]. En söndagseftermiddag tog jag med mig en man från församlingens profetiska team och var med på tio- till tolvåringarnas möte istälet för de vuxnas Gudstjänst. Det var ungefär 150 till 200 barn samlade i ett stort rum längst bak i kyrkan. När alla hade suttit sig sade jag att de kunde få ställa mig vilken fråga de ville. Det kunde handla om Bibeln, eller kyrkan, eller hur det var att vara pastor, eller vadhelst de ville veta. […]

Det första barnet räckte upp handen. ”Pastorn,” sade han, ”varför råkar de som älskar Gud och försöker följa honom ut för hemska saker?”

Hmm, tänkte jag. Varför händer onda saker goda människor? […] Jag mumlade fram något slags svar om att Gud inte vill ha robotar utan snarare vänner med frihet och värdighet. Det imponerade inte särskilt på ungarna. De såg lite uttråkade ut.

En andra hand flög upp. ”Pastorn, varför skapade Gud djävulen?”

Jack Deere

Hmm, varför skapade Gud djävulen? Återigen mumlade jag fram något slags svar om att Gud inte vill ha robotar utan snarare vänner med frihet och värdighet. De var ännu mindre imponerade än förut och såg ännu mer uttråkade ut. Så här fortsatte det i 45 minuter. Jag började tro att en demon från helvetet hade gett dessa ungar en lista på alla olösta teologiska problem som dykt upp de senaste 2000 åren och uppmanat dem att fråga mig om dessa. Jag beslöt mig för att avsluta frågestunden. Jag tittade på den profetiskt begåvade pastorn som jag hade tagit med mig och frågade: ”Har Herren visat dig någonting om dessa barn? Han visar då inte mig särskilt mycket.”

”Ja, det har han,” sade han. ”Han har visat mig något om den unga damen här”, han pekade på en ung, söt, tolvårig flicka som satt i främsta raden, ”om den unge herrn där borta”, han pekade på en pojke som satt mitt i rummet, ”och om damen där bak”, han pekade på en av söndagsskollärarna längst bak i rummet.

Han såg på den unga flickan. ”Vad heter du?” frågade han.

”J-J-Julie.” Julie var inte så säker på att hon ville få ett profetiskt ord mitt framför 200 av hennes kompisar.

”Julie, när Jack talade så såg jag en syn av dig. Det var tisdags kväll. Det är för fem kvällar sedan. Du gick in i ditt sovrum och stängde dörren. Du grät. Då såg upp mot himlen och sade: ‘Gud, älskar du mig verkligen? Jag måste veta – älskar du mig verkligen?’ Gud sade ingenting till dig den tisdagskvällen, Julie. Han sände mig här ikväll för att berätta att han älskar dig. Han älskar dig verkligen. Han sade också till mig att berätta att allt bråk som sker runtomkring dig inte är ditt fel. Han sade inte om han skulle få stopp på problemen, men han vill att du ska veta att du inte orsakat dem.”

Därefter sade han någonting om killen och sedan om kvinnan. När allt var slut bad jag dessa tre komma fram så att vi kunde talas vid privat. Jag ville bekräfta två saker: ett, att det inte var några missförstånd mellan pastorn med profetisk gåva och personerna han profeterade för, och två, att allt som hade sagts var sant. Om delar av budskapet som hade getts inte stämde, ville vi ta ansvar för det och reda ut missförstånd.

”Julie, grät du mycket i ditt sovrum i tisdags kväll och frågade Gud om ha verkligen älskade dig?” frågade jag.

”Ja.”

”Bråkar dina föräldrar?”

”Ja.”

”Talar de om att skilja sig?”

”Ja.”

”Tror du att det är ditt fel?”

Hon såg upp på mig, log och sade: ”Inte längre.”

När jag gick ut från kyrkan den kvällen tänkte jag: Hur i hela världen kan man vara emot den här tjänsten? Varför skulle någon inte vilja att Guds röst talar i deras kyrka på det här sättet? Jag vet hur det är att bära skulden för något som en förälder har gjort. Min far ”skilde sig” från min mor genom att begå självmord när jag var tolv år gammal. Jag vet hur svårt det är för en tolvåring att förstå något sådant. Jag vet hur det är att känna sig skyldig för att jag inte behandlade min far bättre, särskilt under hans sista veckor. Jag vet hur det är att växa upp och tänka att om jag hade varit en bättre son hade pappa kanske inte lämnat oss. Jag tänkte på min pappa och på min egen skuldkänsla när jag gick ut från kyrkan den kvällen.

Sedan tänkte jag på en liten tolvåring i Anaheim, Kalifornien, som inte behöver sitta i någon psykologs kontor när hon är trettio för att försöka få bort all skuld som hon har burit i tjugo år. Även om hennes föräldrar skiljer sig från varandra så kommer hon aldrig anklaga sig själv för det. Herrens profetiska ord kom till henne och befriade henne från den skulden. Herrens profetiska ord övertygade henne om att Gud verkligen älskar henne. Och Herrens profetiska ord övertygade tvåhundra av hennes kamrater den kvällen att den Gud de talar om i kyrkan faktiskt vet allt om dem och älskar dem trots det.

—

Läs även Olof Djurfeldts fantastiska svar på Caringers artikel.