När fyra portioner ris räcker till hundra barn

Väckelsen

Vi är mitt inne i ett skede när hela nationen Mozambique förvandlas i grunden av Guds kraft. Det som den kristna organisationen Iris Ministries har satt igång där är historiskt stort, ändå känner väldigt få till denna väckelse. Det som skett är att över 5000 församlingar har planterats på bara ett decennium, tusentals människor – framför allt gatubarn – ha lyfts upp ur fattigdom och Herren bekräftar sitt Evangelium med mirakler så att blinda ser, döva hör, lama går och döda uppstår. I boken Always Enough beskriver Heidi och Rolland Baker, grundarna av Iris Ministries, hur det hela började.

Paret Baker hade tidigare arbetat som missionärer  i Asien och Storbritannien, Rollands farfar hade varit missionär i Kina och berättat många inspirerande berättelser om väckelsen där för sin sonson, och Heidi skriver i boken att hon alltid haft en hunger efter att vara tillsammans med Gud och med de fattiga. 1995 åkte de till Mozambique efter att ha hört om den stora nöden där efter inbördeskriget. Med hårt arbete lyckades de bygga upp en barnhemsverksamhet. De fann barn som bodde på soptippar, övergivna av sina familjer, fysiskt plågade av sjukdomar, psykiskt plågade av saker inge borde få se som de sett under konflikten.

Nöden

Iris startade ett barnhem i Chihango där 350 barn fann en väg ut ur misären, och de flesta av dessa blev frälsta när de mötte den värme och omsorg som Iris utstrålade. För Heidi och Rolland blev det dock extremt mycket att göra, behoven var enorma och resurserna knapphändiga, Heidi brände ut sig och drabbades av flera infektioner, till slut började läkarna även misstänka att hon utvecklade tuberkulos. I detta tillstånd fick hon höra talas om förnyelsen som pågick i Toronto Airport Vineyard, som beskrevs som en andlig intensivvårdsavdelning där mängder hade upplevt förnyelse i sin tjänst för Gud. Heidi beslöt sig för att hon skulle dit, kosta vad det kosta ville.

När hon kom till Toronto öppnades hennes lungor redan på första mötet och hon kunde andas normalt. Flera gånger blev hon så drabbad av Guds närvaro att hon inte kunde röra sig, hon låg bara stilla på golvet, i vördnad och förundran. ”Herren lärde mig så mycket under dessa stunder av svaghet. Hans närvaro var så stark över mig att det kändes som en filt gjord av flytande kärlek var lagd ovanpå mig. Han demonstrerade att Han är min styrka. Han är mitt hopp. Jag är endast beroende av Honom. Jag kan inte göra något utan Honom och inte något utan Kristi kropp.”

En av kvällarna där i Toronto såg Heidi en syn som förändrade hennes liv. Hon såg tusentals barn framför sig, och hon ropade ”Nej, Herre! De är för många!” Då uppenbarade sig Jesus för henne.

Jag såg Hans skinande ansikte och Hans intensiva ögon som brann av kärlek. Jag såg också Hans kropp. Den var sårad och brusten, och Hans sida var genomborrad. Han sade: ‘Se in i Mina ögon. Ge dem något att äta.’ Sedan tog han en bit av sin brustna kropp och gav till mig. Det blev bröd i mina händer, och jag började ge det till barnen. Det multiplicerade sig i mina händer. Sedan sade Herren på nytt: ‘Se in i mina ögon. Ge dem något att dricka.’ Han gav mig en bägare fylld med blod och vatten, som strömmade från Hans sida. Jag visste att det var en bägare med bitterhet och glädje. Jag drack ur den och började sedan ge till barnen att dricka. Bägaren blev inte tom.

Vid det här laget grät jag okontrollerat. Jag var helt tagen av den brännande kärlek som strålade från Hans ögon. Jag insåg vad det hade kostat Honom för att förse oss med sådan andlig och fysisk föda. Herren talade till mitt hjärta och sade: ‘Det kommer alltid finnas tillräckligt, för att Jag dog.’

Efter denna dramatiska upplevelse åkte Heidi tillbaka med ny kraft till Moxambique, övertygad om att nu skulle väckelse bryta fram – men istället utsattes Iris Ministries för de svåraste prövningarna dittills. Regeringen förbjöd all form av religiös verksamhet i Chihongo, från kristen undervisning och gospelkörövningar till bön ens på fritiden. De flesta av barnen vägrade lyda detta, vilket gjorde att de blev av med fastigheten och var tvungna att tömma den inom 48 timmar. De hade ingenstans att ta vägen. Den enda fastighet de hade kvar var en liten lägenhet i Maputo som de använde som kontor. Denna fylldes nu av hungriga barn.

Mitt i all nöd kom en kvinna från den amerikanska ambassaden. ”Jag fixade lite ris till din familj” sa hon och visade en skål mat som räckte till fyra personer. Heidi visade henne de drygt hundra barn som fanns inne i lägenheten. ”Vi har en stor familj!” Kvinnan från ambassaden utropade att hon då måste springa tillbaka och hämta mer mat, men Heidi sa åt henne att bara be för maten. ”Försök inte”, sa hon. Men hon bad en kort bön. Heidi skriver:

Jag tog fram plasttallrikarna vi brukade använda för vår gatuverksamhet, och även en liten skål med majsmjöl som jag hade. Vi började servera, och redan från början gav jag alla en full tallrik. Jag var förvirrad och överväldigad. Jag förstod knappt medan det pågick vad för underbart som skedde. Men alla våra barn åt, medarbetarna åt, min vän från ambassaden åt och även vår familj på fyra personer åt. Alla fick tillräckligt.

Sedan dess har vi aldrig sagt nej till ett föräldralöst, övergivet eller döende barn. Nu föder vi och tar hand om över tusen stycken. De äter och dricker allt de vill av Herrens godhet. På grund av att Han dog, finns det alltid tillräckligt.

Så ser det ut när mirakler förenas med fattigdomsbekämpning! Heidi kommer till Sverige i sommar på New Wines sommarläger 27 juni-1 juli.