Ska vi sluta använda ordet ”övernaturligt”?

Jag har nyss varit med på ett riktigt Holy Ghost Party på New Wines ledarkonferens och bevittnat många helanden och andedop, något ni kan läsa om på David Wellstams och min engelska blogg. Som karismatiker får jag allt oftare höra av andra kristna att jag bör sluta tala om ”det övernaturliga”, och istället, om jag nu nödvändigtvis ska tala om tecken och under, använda termer som ”mirakulöst” istället. Det är framför allt följande tre argument som används till stöd för detta, argument som jag inte tycker är särskilt starka:

Argument 1: Det används inte i Bibeln

Problemet med detta är förstås att ord som treenigheten, Bibeln och kyrka inte heller används i Bibeln, och jag har svårt att se någon kristen på allvar bara använda ord som förekommer i Bibeln. Liksom ordet treenighet har övernaturligt använts i hundratals år i kyrkan för att beskriva Guds natur, och det används flitigt utanför kyrkan idag för att beskriva mirakler, så för de flesta är ”övernaturligt” och ”mirakulöst” helt enkelt synonymer.

Argument 2: Gud är naturlig

Här menar man att talet om det övernaturliga lätt blir talet om det onaturliga, när Gud i själva verket handlar i de vardagliga och naturliga händelserna likaväl som i helanden och profetior, och för Honom är det ingen skillnad. Att göra mirakler är det naturligaste i världen för Honom, och således blir en distinktion mellan ”naturligt” och ”övernaturligt” onödigt.

Problemet är bara att detta fundamentalt bygger på en begreppsförvirring, eftersom naturlig både kan betyda självklar såväl som materiell. Naturligtvis är det naturligt för Gud att göra mirakler i betydelsen att det är enkelt, men då Han är oskapad är det samtidigt en handling som står över naturen och de naturliga processerna. Om vi argumenterar för att Gud är i naturen och att Hans handlingar är naturliga hamnar vi i panteism, läran att allt är Gud. Bibeln lär dock att Gud är oskapad och skiljd från skapelsen (Kol 1:15-17).

Argument 3: Det strider mot en kristen världsbild

Detta argument liknar det förra men bygger inte på en språklig miss på samma sätt. Här menar man att distinktionen mellan det naturliga och övernaturliga uttrycker en närmast gnostisk världsbild som är främmande för den kristna. Den judeokristna världsbilden anser att kropp och ande, fysiskt och andligt, hör ihop medan gnostikerna såg det materiella som mindre värt och gjorde en skarp skillnad mellan det skapade och det andliga. Talet om det övernaturliga är alltså snarare gnostisk än klassiskt kristen. Alternativt hävdar man att ordet har sitt ursprung i sekulär modernism där det övernaturliga skarpt särskiljs från det naturliga (något som dock faller på att redan medeltida teologer som Thomas av Aquino använde ordet övernaturligt i sina skrifter).

Visst är inkarnationstanken väldigt stark i Bibeln: Gud blir människa, Himmelriket tränger fram på jorden, Guds Ande bor i oss, det är i Gud vi lever och är till, och så vidare. Ett mirakel i sig innebär ett utbyte mellan det gudomliga och det världsliga. Men alla dessa interaktioner förutsätter en karaktärsskillnad mellan det himmelska och det jordiska. Bara för att Gud flitigt interagerar med naturen är Han inte en del av den. I själva verket är Han långt mycket mäktigare och vidare än någon naturlig process, till skillnad från naturen är Han evig och obegränsad, Han är naturens ursprung och dess upprätthållare. Med andra ord står Han över naturen, och är därmed övernaturlig.