Predikan som jag höll i Kristinehamns kyrka idag.
Jesus lämnade platsen och drog sig undan till området kring Tyrus och Sidon. Då kom en kanaaneisk kvinna från dessa trakter och ropade: ”Herre, Davids Son, förbarma dig över mig! Min dotter är svårt besatt.” Men han svarade henne inte med ett ord. Hans lärjungar gick då fram och bad honom: ”Skicka i väg henne! Hon följer ju efter oss och ropar.” Han svarade: ”Jag är sänd endast till de förlorade fåren av Israels hus.” Men hon kom och föll ner för honom och sade: ”Herre, hjälp mig!” Han svarade: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Hon sade: ”Jo, Herre, också hundarna äter smulorna som faller från deras herrars bord.” 28Då svarade Jesus henne: ”Kvinna, din tro är stor. Det skall bli som du vill.” Och från det ögonblicket var hennes dotter botad. (Matt 15:21-28)
Ibland sätter vi punkt för tidigt. Det är lätt att uppfatta Jesus som ovanligt och onödigt hård, när Han till en början nekar den kanaaneiska kvinnan demonbefrielse för hennes dotter. Vi läser på andra ställen i evangelierna hur Jesus säger nej till att göra mirakler för fariséer som bara ville sätta honom på prov, men den här kvinnan har ju stark, uppriktig tro. Eller kanske det är så att hon får stark, uppriktig tro, i bönekampen för sin dotter?
Det skulle inte bli lätt för henne att vara kristen i trakten kring Tyros och Sidon. Vi läser i Apostlagärningarna om hur stark förföljelse drabbade kristna – både judiska och kanaaneiska kristna. Kanske var det så att kvinnans bönekamp i mötet med Jesus stärkte henne i den kommande kroppsliga kampen för tron: kampen att hålla fast vid det eviga livets gåva som Jesus ger oss även när vi drabbas av förföljelse.
Under alla förhållanden vill vi visa att vi är Guds tjänare, med stor uthållighet, under lidanden, nöd och ångest, under hugg och slag, under fångenskap och upplopp, under arbete, nattvak och svält, i renhet och insikt, i tålamod och godhet, i den helige Ande, med uppriktig kärlek, med sanningens ord och Guds kraft, med rättfärdighetens vapen i både höger och vänster hand, under ära och vanära, med dåligt rykte och gott rykte. Man kallar oss villolärare, men vi talar sanning. Vi är misskända men ändå erkända, vi är döende men lever, vi är tuktade men inte till döds, vi är bedrövade men alltid glada, vi är fattiga men gör många rika, vi är utblottade på allt men äger allt. (2 Kor 6:4-10)
”Vi är fattiga men gör många rika, vi är utblottade på allt men äger allt” skriver Paulus. Hur många av oss kan ärligt säga det? Är det inte snarare så att i Sverige är vi rika men gör många fattiga? Vi gör dem fattiga genom klimatförändringar, kapitalflykt och vapenexport medan vi själva njuter av världens tionde största ekonomi per capita, och så ger vi inte ens en procent av vårt rikedomsberg till fattiga länder. Är det inte så att många av oss äger allt men är utblottade – trots våra smartphones, fritidshus och finkläder så känner vi oss tomma, torra och tvivlande.
Paulus beskriver inte ett medelklassliv. Hans erfarenhet liknar flyktingarnas, tiggarnas och de förtrycktas erfarenhet: lidanden, nöd och ångest, arbete, nattvak och svält. Man kan ju tro att detta borde skapa massa tvivel. Varför drabbas Paulus, apostenl som ska sprida evangeliet till Europa, av dessa hemskheter och motgångar?
Paulus använder dock inte sina erfarenheter som argument för tvivel, utan för tro. I motvinden går han med Den Helige Ande, uppriktig kärlek, med sanningens ord och Guds kraft. Han vet att han följer en korsfäst Gud som kallar sina barn att lida för andra precis som Han led för oss. Därför skriver Paulus senare i samma brev: ”Så gläder jag mig över svaghet, misshandel och nöd, över förföljelser och ångest, eftersom det sker för Kristus. Ty när jag är svag, då är jag stark.” (2 Kor 12:10)
I mitt arbete med hemlösa EU-migranter genom Stefanushjälpen i Uppsala, har jag också mött människor som har gått och går igenom många lidanden, samtidigt som de har en väldigt stark tro på Gud. Min vän Cristi från Rumänien har blivit diskriminerad, förlöjligad och hotad, han har utstått fattigdom, hunger och misär, men – eller kanske just därför – han är samtidigt en passionerad efterföljare av Jesus Kristus. På min församlings husmöte i tisdags berättade han om mirakler han hade sett i Rumänien, och vi bad tillsammans för välsignelse över hams familj och för väckelse i Uppsala.
Jag upplevde samma sak när jag var i Sydafrika för två år sedan. Pastor Surprise förlorade hela sin familj när han var 15. Han växte upp i fattigdom och under kriget i Moçambique överlevde han två minexplosioner och flera beskjutningar på ett mirakulöst sätt. Han skriver i sin bok Rösten i natten att han inte förstår varför Gud utvalde just honom att överleva allt detta.
Parallellt med sitt lidande har Surprise också upplevt många mirakler: blinda som ser, döva som hör och döda som uppstår. Under min Sydafrikavistelse fick jag personligen träffa och intervjua Francis Shongwe, som dog, såg Himlen och kom tillbaka till livet efter att pastor Surprise bad för honom. Surprise sa till mig att han inte kan tvivla, på grund av de stora mirakler som han har sett.
Men alla har ju inte varit med om blinda som ser och döva som uppstår. Många känner sig som den kanaaneiska kvinnan i evangelietexten, som ivrigt ber Jesus om ett mirakel utan resultat, i varje fall till en början. Eller som Jakob, som utan att riktigt veta varför brottas med Gud i mörkret (1 Mos 32)
Trons kamp kan helt enkelt se olika ut och ha olika syften. Jakobs kamp var att få Guds välsignelse genom wrestling. Paulus kamp var att genomgå lidanden för att proklamera Evangeliet. Kvinnans kamp var att genom ivrig bön se sin dotter bli helad. I ett fall handlar det om att få starkare tro, i ett annat om att använda den starka tro man redan har. I ett fall handlar det om att lida, i ett annat om att lindra lidande.
Jag tror att det finns ett liv bortom tvivel. Jag har ingen anledning att ifrågasätta Surprises påstående att han på grund av sitt mirakulösa liv inte kan tvivla. Jag har träffat fler som sagt samma sak. Jag ser ingen anledning, bibliskt eller teologiskt, att tro på någon slags tviveluniversalism, där alla människor alltid kommer tvivla.
Men jag vet att även när man inte tvivlar på Gud, så är tron en kamp. Kyrkan ska inte vara ett spa i väntan på Himlen utan, som påven Franciskus har sagt, ett fältsjukhus i en krigszon. Jag kämpar i mitt arbete för EU-migranter och andra fattiga närmast dagligen. Jag ber ivrigt Gud om helande och upprättande, samtidigt som jag utmanar mig själv att bära andras lidanden, gå ur min bekvämlighetszon och öppna mitt hem, min plånbok och mitt hjärta för de minsta som är Jesu bröder och systrar.
Och tack och lov så känner jag tydligt hur Gud genom sin Helige Ande ger mig kraft och styrka dagligen för denna uppgift. Denna Helige Andes styrka tror jag att Han vill ge var och en som är här idag och som vill vara med i kampen för Guds Rike och de fattigas upprättelse. Styrka att ge och ta emot. Styrka att förkunna evangeliet i ord och handling. Styrka att be för helande och befrielse. Det handlar inte om vår prestation, utan om Hans relation med oss. För när vi är svaga, då är vi starka. Amen.
Hela Pingsten 
En kommentar