Teologiska, faktamässiga och moraliska problem med Gunilla Gomérs debattartikel

Gunilla Gomérs debattartikel i Dagen idag ”Inte ens Jesus räddade alla” innehåller mängder med problem. Här är några av dem:

Teologiska problem

Gomér gör fyra subtila bibelreferenser: Matt 25 om dessa mina minsta, 1 Kor 14 om ordningens Gud, 1 Kor 13 om kärlekens natur och Luk 23 om rövaren på korset. I alla dessa fall verkar hon vara mest intresserad om vad som inte står i bibelorden snarare än vad som står där, detta gäller i synnerhet de två senare bibelorden: 1 Kor 13 säger inte att kärleken är självutplånande, kravlös och gränslös, och Luk 23 säger inte att båda rövarna blev frälsta.

Gomérs tankegång om Matt 25 är grumlig, hon frågar retoriskt ”Vem är då mina minsta, som kristen och som politiker?”, och utifrån diskussionen som kommer sedan i debattartikeln verkar hennes poäng vara att det främst är svenska pensionärer, cancersjuka, missbrukare etc snarare än flyktingar från andra länder – samtidigt som hon i början betonade att hon hjälpt människor av olika etniciteter privat.

Bibelordet om ordningens Gud handlar förstås om församlingen, och Gomér glömmer att de problem hon nämner finns i ännu högre grad i utvecklingsländer, där flyktingarna hamnar om Väst inte tar emot dem (segregation orsakas ju för övrigt framför allt av de som har pengar och makt). Poängen om att 1 Kor 13 inte talar om gränslös kärlek funkar inte eftersom andra bibelord talar om att Gud har just gränslös, självuppoffrande kärlek som vi är kallade till att efterlikna. Åtminstone ska vi älska invandraren som oss själva och räkna den som infödd (3 mos 19:33-34).

Att en av rövarna inte blev frälst har förstås inget med hur vi ska hjälpare invandrare att göra – rövaren ville inte ha ”hjälp” från Jesus, medan de flyktingar som knackar på vår port i allra högsta grad vill ha vår hjälp. Jesus har knappats några kapacitetsbegränsingar att frälsa människor.

Motsägelser

Gomér vinglar mellan att argumentera för att det skulle hjälpa flyktingarna att utvisa dem och sen skicka bistånd, för att sedan prata om att vi ”inte kan hjälpa alla”. Det är alltså oklart om hon verkligen vill hjälpa flyktingar eller om hon anser att de förtjänar mindre hjälp än exempelvis svenska pensionärer och cancersjuka. Hon pratar om problemen med att urskilja ”verkliga skyddsbehövande, från kriminella, terrorister och asylbedragare”, och verkar använda det som argument för att utvisa även de skyddsbehövande – det vill säga, hon erkänner att de är skyddsbehövande men vill inte ge dem skydd.

Idén om att vi hjälper fler ”på plats” genom bistånd i närområdet kräver väldigt mycket bistånd för att efterlevas. SD:s nuvarande förslag är att ge två miljarder om året till UNHCR medan tio miljarder skärs från hela biståndsbudgeten (SD vill som enda riksdagsparti att biståndet ska minska från 1% av BNI till 0,7%), och mängder med miljarder från invandringen. Det hjälper bara ”fler” om det hjälper mycket mindre. Om flyktingarna i UNHCR:s läger ska få samma standard som asylsökande i Sverige eller pensionärer på äldreboenden, med sylt på pannkakorna och allt, krävs enorma biståndsökningar på tiotals miljarder kronor. Är inte säker på att det är det Gomér efterfrågar.

Faktafel

Gomérs syltkommentar är så vrickad att jag inte vet var jag ska börja… hon argumenterar alltså för att utvisa flyktingar till fattiga och krigsdrabbade länder och försvarar det med att pensionärer måste få sylt till sina pannkakor? Det borde inte spelar någon roll, men för att rätt ska vara rätt: Pensionärerna i Rågunda kommun får visst sylt. Det är en myt som sprids på rasistiska bloggar att Sverige inte skulle ha råd med sylt till pannkakorna på äldreboenden.

Sverige är överhuvudtaget ett rikt land, något varken Gomér eller hennes SD-kompisar i Dagens kommentarsfält verkar förstå. Och nej, vår statsskuld är inte ett argument för att vi egentligen skulle vara fattiga, något jag skrev om för över ett halvår sen här.

Gomérs uppgift om att vi tar emot 20 Strömstadkommuner med flyktingar varje år ger en siffra på 200 000 flyktingar. Förra året kom 81 000 asylsökande, varav endast 31 500 fick uppehållstillstånd.  Enligt en rasistisk blogg uppgick dock den totala invandringen 2014 (asyösökande, anhöriginvandrare och arbetskraftsinvandrare) till 200 000. Detta är inte samma sak som 200 000 flyktingar.

Även om det var det är det dock fel att Sverige inte skulle ha kapacitet att ta emot 200 000 om året. Sveriges befolkning fördubblades under 1800-talet, från 2,4 miljoner till 5,1 – USA:s befolkning femtondubblades under samma tid. Ett glesbefolkat och rikt land som Sverige har en stor befolkningsökning framför sig innan vi slår i taket, frågan är mer om vi vill ta emot invandrare snarare än om vi kan.

Moraliska problem

Det är tydligt att Gomér har mycket lättare att känna empati med infödda svenskar än med invandrare: pensionärer, cancersjuka och psykiskt sjuka nämns med omsorg medan ensamkommande flyktingbarn är ett problem för att de är för många. Att pensionärer inte skulle få sylt framställs som ett problem; att deportera flyktingar till krig problematiseras dock inte.

Men vem skulle Jesus egentligen utvisa till krig? Hur kan ett rikt land utvisa flyktingar till fattiga länder med hänvisning till att vi inte har kapacitet. Det är inte bara oärligt, det är omoraliskt. Jordanien tar emot fyra gånger så många syriska flyktingar som EU, men de har bara två tusendelar så mycket pengar som EU:

Att ta emot flyktingar är det enklaste sättet att avlasta utvecklingsländer från flyktingkrisen. Vi har pengarna, vi har systemen, vi har kapaciteten, allt som behövs är hjärtat. Och just det verkar Gunilla Gomér ha svårt med.